Fredrik Virtanen roas av reaktionerna på kontroversiella ”Ung & bortskämd”
Något att förfasas över – då och nu Förr i tiden var det upp till jazzmusiker som Miles Davis att få moralisterna att sätta kaffet i halsen. Nu för tiden är det de söndercurlade ungdomarna i ”Ung & bortskämd”.
1 / 4Foto: SVT
Det är lika komiskt varje gång vuxna upprörs över ungdomen.
Nu är det bloggenerationens ego i tv-succén ”Ung & bortskämd” som är jättejätteskandalös.
De lär klara sig fint, de också.
Satan och förtappelse kommer i olika hiskeliga skepnader i olika tider.
En gång var det jazz, därpå Elvis Presley, därpå det förfärligt långhåriga bandet Beatles, därpå var det hårdrock, därpå Sex Pistols, därpå videovåld, därpå dataspel, därpå kommersiell tv, därpå rave, därpå dokusåpor ...
Nu är det bloggar.
Uppfattningen är att svennebloggen, med barnstjärnorna Dessie, Blondinbella, Kissie och Paow i täten, är djupt skadlig. Eller om bloggen kanske bara är själva symptomet på sjukdomen. Men fel är det, väldigt fel. Direkt upprörande, faktiskt. Fyyy. Anser vän av ordning.
Generation Ego, född på 80- och 90-talen, är ytlig, självcentrerad, obildad, pengakåt och förslappad. Förfärande, värre än ABBA, WASP, växthuseffekten och nätdroger sammanlagt.
Hur ska samhället överleva dessa självtrippade narcissister som bara bryr sig om sin karriär, sina kläder och sina ligg? Va, va, va? Hur ska det gå? För världen? För oss? Woj, woj.
Förra måndagen startade realityserien ”Ung & bortskämd” i SVT och den träffade rakt i samtidens glödande röv. Hela 1,3 miljoner personer tittade trots att programmet var rätt långtråkigt, utan både alkoläsk och grisiga knull.
Familjedebattörerna Katerina Janouch och Linda Skugge gick i taket. Till och med popsångaren Niklas Strömstedt fann det ”skruvat”. Och på nätet brann den självrättfärdiga ilskan. Det var ett hederligt gammalt ramaskri. Ramaskri!
Anledning: barnen, vissa över 20 år, var söndercurlade av sina föräldrar. De kunde varken diska eller tvätta, de kunde bara sminka sig och röka. Skandaaaaaaaaaaaal. Fy, föräldrar.
Bortsett från det sjuka i att ge sig på föräldrar som varit för snälla – jag kan tänka mig minst 20 värre synder för en förälder – är det hela mycket roligt.
Det är hysteriskt. Det är den gamla jazzbacillen, igen. Det är rock around the clock. Det är höftjuck. Det är splatter på bio. Det är stringtrosor och piercing. Det är moralpanik, denna tidlösa klassiker.
Alla tiders mediala farsoter borde ha lärt oss att barnen klarar sig – och att de därpå växer upp till att uppröras över sina egna barns enfaldigheter.
”The kids are alright”, sjöng The Who 1965, och barnen kommer att vara alright 2025 också. Garanterat.
