Fascinerande berättelse om Studio 54:s uppgång och fall

Jan-Olov Andersson

Studio 54

Regi Matt Tyrnauer, med Ian Schrader, Steve Rubell, Nile Rodgers.

dokumentär

Trots att det inte ens var öppet under tre år, blev Studio 54 i New York alla tiders mest mytomspunna diskotek.
”Studio 54” är den fascinerande historien om dess uppgång och fall.

Steve Rubell (1943-1989, han dog i aids-relaterade sjukdomar) och Ian Schrager, nu 72, blev bästisar som tonåringar i plugget i New York-förorten Brooklyn.
Medan Schrager utbildade sig till advokat och jobbade som det en kort tid, försökte sig Rubell på att driva krogar. Han var gay, om än inte särskilt öppet, och fick idéen att öppna ett diskotek där man förenade den svarta disco-musiken som spelades på gayklubbarna, med dess publik, kändisar och en mer ”vanlig” publik, även om de sistnämnda – skulle det senare visa sig – hade svårt att få tillträde till Studio 54, de fick mest köa (förgäves) i timmar.
Rubell och Schrager köpte en nedlagd teater på 54:e gatan i då ganska ruffiga kvarter på Manhattan. Renoverade den blixtsnabbt. Skaffade sig massor av publicitet. And the rest is history…
Där Rubell älskade uppmärksamheten som följde med Studio 54:s korta storhetstid från öppnandet 1977, höll sig Schrader i bakgrunden. Nu berättar han för första gången om vänskapen med Rubell, hur de startade diskoteket, hur de struntade i utskänknings- och skattelagar och förskingrade pengar, något som sedan blev deras fall och ledde till (om än rätt korta) fängelsestraff för båda två.
Schrader, efter Studio 54-åren mycket framgångsrik skapare av välkända boutiquehotell runtom i världen, väjer inte för att frispråkigt berätta om allt. Men det känns inte som att han var så delaktig i de mer dekadenta saker som hände mer eller mindre öppet på klubben; sex och knark, ibland med kändisar inblandade. Det var mer Rubells grej (han förekommer ofta i arkivklipp).
Lite synd att så få A-kändisar är med och pratar om sin tid som gäster. Och lite grann känns det som filmen ganska mycket mest är ute för att befästa myten om Studio 54.
De två gånger jag var där hade jag i och för sig skitkul, med tämligen ”normala” New York-gäster jag lärde känna på plats, men kändisar och dekadens var det tunnsått med. Och för övrigt tyckte jag att mer rockorienterade inneställen i New York, som Hurrah, Danceteria och The Mudd Club, hade både bättre musik och roligare gäster.