Originell mix av samhällskritik och magisk realism
Publicerad 2019-11-22
Atlantics
Regi Mati Diop, med Mama Sané, Amadou Mbow, Ibrahima Traoré.
FILMRECENSION. En film som vann Stora jurypriset på årets Cannesfestival.
Och som i sin blandning av samhällskritik och magisk realism, inte riktigt liknar något annat.
DRAMA. Franska Mati Diop gjorde sensation vid årets Cannesfestival när hon som första svarta kvinna vann Juryns stora pris för den här filmen.
Den är också Senegals Oscarsbidrag, då den är inspelad och utspelas där.
Regissören har tidigare i en kortfilm med samma namn skildrat de män som lämnar landet för att söka lyckan i Europa. Det går sällan särskilt bra. I bästa fall blir det ett liv i fattigdom, i sämsta fall drunknar de på vägen dit.
Nu koncentrerar hon sig på kvinnorna som blir kvar, särskilt Ada (Mame Sané), en 17-åring som älskar Souleiman (Ibrahima Traoré) som jobbar på bygget av ett lyxhotell i Dakars hamninlopp. Men de får aldrig ut sin lön och beger sig ut på havet, i hopp om ett bättre liv i Spanien. Fast det berättar de inte för kvinnorna de är tillsammans med.
På hemmaplan oroar sig Ada för att hon snart tvingas gifta sig med den rike Omar (Babacar Sylla), ett giftermål som ska rädda familjens ekonomi.
När det blir bröllop, så tar sängen där de ska tillbringa natten, plötsligt eld. Och sedan händer allt märkligare saker. Folk insjuknar, de män som omkommit till sjöss, återuppstår som spöken. Fler magiska saker inträffar.
”Atlantics” är en film som är både romantisk och melankolisk. Som berättar viktiga saker om kvinnlig solidaritet, som är samhällskritisk och som skildrar det förfärliga med tvångsäktenskap. Samtidigt innehåller den åtskilliga inslag av spökerier och magisk realism. Oftast håller Mati Diop skickligt ihop alla dessa trådar, men inte alltid. Som helhet ändå en mycket sevärd film, som inte riktigt liknar något annat vi sett.