De gjorde årets filmer men Oscar-nobbades
Kvinnor kan allt möjligt. Men inte regissera film, tycker Oscarsakademin.
Akademin hade chansen, men tog den inte. Återigen är ingen kvinna nominerad till bästa regissör. Trots att två kvinnor gjorde förra årets två bästa filmer, ”American honey” och ”Min pappa Toni Erdmann”. Nu är visserligen den sistnämnda åtminstone nominerad till Årets utländska film, men Andrea Arnolds briljanta roadmovie är brutalt förbisedd.
Sedan den första Oscarsgalan 1929 har ynka fyra kvinnor nominerats för bästa regi: Lina Wertmüller (”Mannen som köpte sitt liv” 1975), Jane Campion (”Pianot” 1993), Sofia Coppola (”Lost in translation” 2003) och Kathryn Bigelow (”The hurt locker” 2010).
Bara Bigelow vann, vilket gör henne till ensam kvinna i ett grabbgäng med 88 medlemmar.
Det känns typiskt att just testosteronluktande krigsfilmen ”The hurt locker” skulle rendera denna enda Oscar.
För Oscarsakademin består, trots förra årets mångfaldssatsning, till 73 procent av män.
Män som, liksom vi kvinnor, vuxit upp med manliga historier och manligt berättande och därför ser det som det enda rätta.
Synen verkar vara att om kvinnor bara gjorde fler och bättre (det vill säga traditionellt manliga) filmer så kommer Oscarsnomineringarna att ramla in.
Jag brukade envist vidhålla att det inte fanns något manligt eller kvinnligt berättande, så indoktrinerad av det manliga narrativet var jag.
Till mitt försvar hade jag då ännu inte sett ”American honey” och ”Min pappa Toni Erdmann”. Två filmer som vägrar följa reglerna. Som längden; 2:43 respektive 2:42, utan att innehålla ett enda fältslag. Och kvinnorollerna; styrka och svaghet i sällan skådad kombination. Och scenerna; va? En kvinna som hamnar i en sårbar situation med en man ska ju råka illa ut, det har jag lärt mig av alla andra filmer jag sett.
”American honey” och ”Min pappa Toni Erdmann” har öppnat mina ögon. Synd att Oscarsakademin fortfarande håller sina stängda.