”Ångesten ska inte få ta knäcken på mig”

Joni Nykänen

Michael Nyqvist om sin nya självutlämnande bok

Michael Nyqvist lämnar ut sina tillkortakommanden i den självbiografiska boken "Dansa för oss".

Han berättar om tvivlet, ångesten och bristen på självsäkerhet kring yrket som alltid finns där.

– Det där ska inte få ta knäcken på mig, säger Michael Nyqvist till Nöjesbladet.

Michael Nyqvist, 52, har spelat både livsfarliga skurkar och en cool journalist. Men nu när hans andra självbiografiska bok lanseras är han vettskrämd. Det är inget smickrande självporträtt som Nyqvist skissat.

Han tvivlar på sig själv, har inte riktigt bemästrat sin scenskräck och ibland ifrågasätter han till och med sin verklighetsuppfattning.

– Jag har skrivit den för att inte prata om den. Jag är livrädd för bemötandet. Den är så självutlämnande. Bara några rader räcker för att avslöja hur infantil och enfaldig jag är. Samtidigt är jag så glad att någon har läst den, säger Nyqvist.

”Cruise känns som en kompis”

Boken börjar med att Nyqvist är på New Yorks finaste biograf där pressen är samlad och det är premiär. Av stolthet för rollen har han klätt sig i smoking. I salongen inser Nyqvist hur hans scener är nästan bortklippta. När han ser sig själv i filmen börjar han tvivla på sin egen förmåga. Plötsligt tror han att biopubliken skrattar åt honom.

– Jag har varit i den situationen många gånger och det är mitt yrke. Det där ska inte få ta knäcken på mig. Varje gång tänker jag att det vore bättre att öppna en knappaffär, och jag står inte ut. Det går emot hela min moral som skådespelare när jag är bortklippt i de scener som beskriver rollfigurens personlighet. Det är de scener jag är mest stolt över. Då ställer sig varenda nerv på högkant, säger han.

Men han vill inte avslöja vilken filmen är. Faktum är att många stora namn som Nyqvist arbetat med saknas i boken. Superstjärnan Tom Cruise nämns inte ens, trots att de jobbade ihop i "Mission impossible - ghost protocol" (2011). Detaljer om det troligtvis inte helt okomplicerade samarbetet med regissören Kay Pollak i "Såsom i himmelen" (2004) saknas helt.

– Skulle jag skriva något om Tom Cruise så skulle jag behöva fråga honom vad han tycker. Han känns som en kompis. Och den bilden jag har av honom är nog inget jag tror att han vill dela med andra. Han är ett superproffs. Kay Pollak och min inspelningstid var ett sätt att nå fram till resultatet. Och den ska vara hemlig. Annars är det som att servera en rätt och köra ner receptet till potatismosen i maten, säger han.

Lilla huset på prärien – i rymden

I ett avsnitt i boken beskriver Nyqvist hur han ganska nyligen hamnade i en Hollywood-produktion (troligtvis "Europa report", men det vill han inte bekräfta) där han inte längre trivdes eftersom manuset skrevs om och blev sämre. Men kontraktet är påskrivet och han kommer inte loss.

– Usch. Det är ren panik och en känsla av evig uppförsbacke. Också att jag upplever att manuset gick från bra till "Lilla huset på prärien" i rymden. Absurt. Men vi ändrade på det och skrev om. Det blev något annat, säger han.

Är det ett personligt misslyckande när en film inte blir bra?

– Ja, för mig är det det. Jag tycker att man ska vara så lojal som möjligt och göra rollen med livet som insats.

Får sparken inför ens ögon

Efter att i flera år ha arbetat utomlands med film ska han nu göra en roll i Ulf Malmros "Min så kallade pappa". Han kommer att fortsätta göra roller internationellt, men det har funnits en längtan efter att göra film i Sverige.

– Jag blir rädd för att vi som jobbar inom filmen i Sverige sneglar för mycket åt ett annat håll. Det är egentligen inte särskilt bra att jobba i Hollywood. Det är ett väldigt hårt klimat. Bokstavligt talat har folk fått sparken inför ögonen på mig, säger han.

– Den amerikanska företagskulturen är annorlunda och man ska vara med på alla möten. Annars kan man få en kniv i ryggen. Det finns en rädsla inbyggd i det. Här i Sverige finns en känsla av att man gör något tillsammans, fortsätter han.

Hur mår du i ett klimat där kreativa människor kan mista jobbet på ett grymt sätt inför dina ögon?

– Jag är bortskämd för att jag kommer dit som en omöjlig, konstnärlig och konstig europé vars ögon sitter tätt ihop. Jag kommer aldrig att spela en "Jimmy Jameson", eller vad de nu vill ha. Jag kan inte det. Jag satt och gnällde över det där under en filminspelning tillsammans med en kinesisk skådespelare, att jag antingen får spela brittisk, rysk och tysk. Han tittade på mig och skrattade "jag då? Jag får alltid spela kines".

Hoppas på skräckfilm

Han har ett kluvet förhållande till kommersialismen som Hollywood präglas av, vilket han återkommer till i boken. Samtidigt vill han gärna jobba internationellt.

– Det svåra är att filmerna ofta blir enfaldiga och att de spelar på våra fördomar i stället för att utmana dem. Annars tappar de den kommersiella kraften. Jag kan dock rabbla upp många kommersiella filmer som är bra. Men så fort man vänder sig åt det kommersiella hållet måste precis allt med filmen i fråga bli kommersiellt, säger han.

Han vill inte berätta om sina kommande projekt, eftersom de är hemliga. Men efter Malmros-filmen kommer han att fortsätta jobba utomlands. En film han hoppas på är en nyinspelning av Dario Argentos skräckfilm "Suspiria" från 1977.

– Det är jag och Isabelle Huppert som ska göra den. Jag vet inte riktigt vad som händer. Den åker runt mellan regissörer. Men det vore kul eftersom originalet är en knasig kultrulle, säger han.

Vill jobba med bröderna Coen

Det finns många filmskapare som Nyqvist gärna skulle jobba med, bland annat Woody Allen, Ethan och Joel Coen.

– Jag har inte kontaktat bröderna Coen. Jag vet inte om det är för att jag är för blyg. Jag skulle inte våga fråga om jobb. Och jag tror inte att de skulle fråga mig om jag gick fram till dem.

Du vill inte riskera få nobben?

– Så är det. Jag träffade den franska regissören Agnés Jaoui ("Se mig") nyligen. Hon är så trevlig. Men jag vågade inte fråga om jobb. Vi babblade om annat. Men det är väl därför man har agenter.

Michael Nyqvist om ...

... att som 19-åring ha blivit stalkad av en kvinnlig psykiater:

Utdrag ur boken: "Hon är ju faktiskt den enda männsika som jag har berättat för hur jag upplever det att vara adopterad och om känslorna som kan lamslå mig att vara bortvald och en andrasortering i livet. Jag ångrar de samtalen. Det som också försvagar är att hon så oblygt, gränslöst, förföljer mig. Brev och kassettband dimper ned minst en gång i månaden", skriver han i "Dansa för oss".

– Det var läskigt. Hon var en legitimerad psykiater. Det är en ohyggligt absurd grej. Det kommer att dröja innan jag uppsöker en terapeut igen kan jag säga. Jag hade en stalker alldeles för länge. Det pågick i alla fall i fem eller sex år, säger han.

Efter en anmälan till Socialstyrelsen hörde han inget från henne igen.

... att skriva en tredje bok:

– Så kan det bli. Jag är intresserad av lögnen och hur man slipper undan. Även hur lögnen används som politiskt maktmedel. Allt från Stalin till, jag vet inte, Sverigedemokraterna. Det är eventuellt en tanke inför en tredje bok.

... om att spela mot den excentriske William Hurt i en kommande filmatisering av Tjechovs "Måsen":

– Han är en skådespelarhjälte för mig. Det är första gången jag såg det "dröjande" skådespeleriet som även Philip Seymour Hoffman har. Innan tagningarna vill han ju ta livet av både oss och sig själv eftersom rollen betyder så mycket för honom. Sedan hoppar han ut i scenen. Som medskådespelare njöt man. Han tvivlar på sig själv på ett liknande sätt som jag. Har du inte tvivlet är du inte konstnärlig tycker jag.