Starkt och mångsidigt om Billie Holidays liv
Uppdaterad 2023-07-24 | Publicerad 2021-04-16
Billie
Regi James Erskine, med Billie Holiday, Linda Lipnack Kuehl, Sylvia Syms, Tony Bennett, John Hammond, Count Basie
FILMRECENSION Psykopat, masochist och sexmaskin. Men mer än något annat ett offer för rasism och patriarkala strukturer. Intervjuer från en bok som aldrig blev klar bygger en ovanligt komplex bild av jazzikonen Billie Holiday.
DOKUMENTÄR När Billie Holiday dog 1959, i sviterna av drogmissbruk, hade hon under sitt 44 år korta liv inte bara hunnit göra avtryck som den främsta jazzsångerskan genom tiderna.
Hon hade dessutom upplevt både mer exempellös framgång och bottenlös tragedi än de flesta.
I dokumentären ”Billie” försöker den brittiske filmaren James Erskine skildra var den på samma gång sensuella och sorgkantade rösten kom ifrån.
Han gör det till stor del med hjälp av intervjuer från början av 70-talet, bandade av den unga amerikanska journalisten Linda Lipnack Kuehl för en bok som aldrig kom ut.
Kuehl dog 1978 och polisen rubricerade hoppet från en hotellbalkong som självmord. Familjen misstänker emellertid att hon blev tystad för det hon lyckats gräva fram om Holidays liv.
De vänner, musiker och andra personer i Holidays närhet som hörs på de brusiga kassettinspelningarna berättar nämligen häpnadsväckande mörka historier. Om hur en fattig flicka från Baltimore blev våldtagen i barndomen och började prostituera sig som 13-åring. Om hur hon tvingades sminka sig för att se tillräckligt svart ut i Count Basies band. Om hur hon ofta varken fick äta, sova eller gå på toaletten på turné med Artie Shaw eftersom restauranger och hotell vägrade ta emot färgade.
Det fanns anledningar till varför Billie Holiday lät skriva in i sitt kontrakt att hon vid varje konsert skulle sjunga ”Strange fruit”, hennes för sin tid minst sagt radikala låt om rasistiska lynchningar i den amerikanska södern.
Samtidigt beskrivs Holiday i filmen som omåttlig och impulsiv, en ”sexmaskin”, ”psykopat” och ”masochist” med ständig dragning till droger, glamour och män som skadade och utnyttjade henne.
”Hon var bara lycklig när hon var olycklig” som någon formulerar det. När ”Lady Day” själv får frågan om vilken låt som bäst berättar hennes historia väljer hon den mörka otrohetsbluesen ”Don’t explain”.
Intervjuerna är kända sedan tidigare, så inget är egentligen ”nytt”. Ambitionen att låta historien om Kuehl löpa parallellt med Holidays känns kanske lite halvhjärtad och vag. Och rent visuellt och berättartekniskt blir det möjligen väl mycket bilder på snurrande kassettband.
Men ”Billie” lyckas ändå väldigt bra med att måla en stark, nyanserad och ovanligt mångfacetterad bild av människan Billie Holiday. Hennes val blir begripliga när villkor och omständigheter exponeras så här explicit.
Inte minst blir det tydligt hur hon med sin musik och persona lade grunden för en berättelse som alla ifrån Nina Simone och Aretha Franklin till Beyoncé och Cardi B har skrivit vidare på sedan dess.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.