Glädje som inte smittar av sig i offensiv Springsteen-hyllning
Publicerad 2019-09-26
FILMRECENSION Bruce Springsteens musik hyllas i ”Blinded by the light”. En feelgood-film så påträngande att man blir obekväm snarare än upprymd.
Blinded by the light
Regi Gurinder Chadha, med bl a Viveik Kalra, Hayley Atwell, Rob Brydon, Kulvinder Ghir, Nell Williams, Aaron Phagura och Dean-Charles Chapman.
DRAMAKOMEDI Kraften hos musik i allmänhet och i Bruce Springsteens låtar i synnerhet, hyllas i den här dramakomedin av den brittiska, indiskättade regissören Gurinder Chadha, som är mest känd för ”Skruva den som Beckham” och satsar på ungefär samma mix av feelgood och socialt kommenterande här. Med mindre lyckat resultat.
Året är 1987 och platsen ett deppigt Luton, där arbetslösheten har skjutit i höjden. Tonårige Javed (Viveik Kalra) – sonen till pakistanska invandrare – brottas med utanförskap, rasism och en sträng pappa (Kulvinder Ghir), som förväntar sig att hans son ska ägna sig åt annat än att skriva dikter och låttexter.
Men när skolans andra sydasiatiska student (Aaron Phagura) ger Javed ett par kassettband med ”The Boss” öppnas en ny värld. Plötsligt hittar Javed ett sammanhang, och han slår sig fri och blir en både djärvare och gladare människa.
”Blinded by the light”, som är inspirerad av en självbiografi av journalisten Sarfraz Manzoor (som också är en av filmens manusförfattare), är lite av en kvasimusikal, med drag av karaoke. Javed och hans vänner dansar gatorna fram till Springsteens musik, textrader flyter runt i bilden, och efter ett tag börjar Javed, utan att skämta, recitera Springsteens texter i tid och otid, på ett sätt som andas dårskap och besatthet mer än positiv inspiration.
Det är meningen att man ska älska det här och bli smittad av glädjen, men för mig känns den offensiva upprymdheten på duken utstuderad och forcerad, och utförandet slött, då det är musiken – inte manuset – som förväntas dra det tunga lasset.
”Blinded by the light” har biopremiär den 27 september.