Ruben Östlunds nya – en stundtals mästerlig film att tänka på och diskutera kring
Uppdaterad 2022-10-07 | Publicerad 2022-05-21
Triangle of sadness
Regi Ruben Östlund, med Charlbi Dean, Harris Dickinson, Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Carolina Gynning.
FILMRECENSION. Fem år efter Guldpalmsvinsten för ”The square”, har Ruben Östlunds nya tävlingsfilm haft Cannes-premiär
”Triangle of sadness” har samma styrkor som hans senaste filmer; oförutsägbarheten, skarpa iakttagelser av mänskligt beteende, kryddat med smått galen humor, och scener man kan diskutera efteråt i evighet.
DRAMAKOMEDI. Om det ska vara en satir kring modebranschen, hur utseendet är ett slags kapital, är det som att Ruben Östlund lite grann glömmer bort det efter ett tag. Ett modellpar (Charlbi Dean, Harris Dickinson) står i centrum, men det är mest deras egen inbördes relation som avhandlas. Man blir aldrig riktigt säker på hur mycket, eller ens om, de älskar varandra. Typiskt Östlund, att rota i människors själar och känslor på det sättet. Hela tiden med en komisk udd.
I filmens andra del befinner de sig ombord på en lyxkryssning med stenrika människor. Allt från genomsympatiska brittiska vapenhandlare till sjukt rika ryssar. Och svensk-finske Jarmo (Henrik Dorsin i en helt annorlunda roll) som gör ett dråpligt försök att ragga på några vackra kvinnor, en av dem mycket trovärdigt spelad av Carolina Gynning.
Och så har vi båtens marxistiske kapten, spelad med kraftfull utstrålning av Woody Harrelson. Här har vi två av filmens bästa scener. En middag som urartar på grund av kraftig sjögång och kanske matförgiftning. Värsta spyfesten sedan ”Monty Pythons Meningen med livet” för snart 40 år sedan. Vidare ett fyllesamtal om politik mellan kaptenen och en rysk kapitalist (Zlatko Buric, helt underbar).
Sedan händer saker, ni får själva se när filmen kommer till Sverige i höst, som gör att delar av besättningen och några passagerare blir strandsatta på en öde ö. Här ställs temat om klyftan mellan rika och fattiga och mänskliga hierarkier på sin spets. Plötsligt är den filippinska toalettstäderskan (Dolly De Leon), en typisk ”Robinson”-vinnare om det vore på riktigt, den som bestämmer. Och hon ser till att ta för sig, även sexuellt.
Ruben Östlunds filmer faller kanske inte alla i smaken. Men vi som ”köper” hans speciella sätt att roa och retas, att underhålla och ifrågasätta, har fått ännu en stundtals mästerlig film att tänka på och att diskutera kring.