”Ibland är det nästan lite kusligt”

Jan-Olov Andersson

Så många får Ingrid Bergman-dokumentären

Ingrid Bergmans ansikte ses överallt i Cannes under årets filmfestival.

Med ”Jag är Ingrid” – världspremiär i Cannes i kväll – har Stig Björkman gjort den definitiva dokumentären om henne. Både filmhistoriskt och berättarmässigt intressant och stundtals mycket gripande.

Tiden går.

När Cannes-festivalen 1968 avbröts fem dagar i förtid, i vågen efter Paris-kravallerna, var den då 29-årige debuterande regissören Stig Björkmans kärleksdrama ”Jag älskar, du älskar” med Sven Wollter och Evabritt Strandberg en av de sista filmerna som hann visas. Under andra hälften av sin karriär som regissör har Stig Björkman mest ägnat sig åt sevärda dokumentärer. Bland annat flera om Ingmar Bergman (1918-2007). 76 år gammal är han tillbaka här med en film om en annan Bergman, Ingrid Bergman (1915-1982).

Om Ingmar är cineasternas husgud, är Ingrid en ikon som filmstjärna, skådespelerska och frigjord kvinna. Säkert ännu mer älskad av den breda publiken än sin manliga namne. Och ”Jag är Ingrid”, eller ”Ingrid Bergman – In her own words” som filmen heter internationellt, är Stig Björkmans hittills bästa dokumentär om en person i filmbranschen.

Filmhistoriskt intressant, för att Björkman är en nörd som har hela filmhistorien i sin skalle och förmår sätta in Ingrid Bergmans filmer, hennes skådespelarinsatser, vad de har betytt, i ett sammanhang på ett lättbegripligt sätt. Flytet i sådana berättelser, blir liksom bättre om den som gör filmen har alltihop i blodet. Filmen är också berättarmässigt intressant, för Björkman har fått tillgång till ett unikt material, bevarat på ett universitet i USA. Ingrid Bergman samlade nästan maniskt på allt möjligt i och kring sitt liv. Gjorde egna Super 8-filmer och fotograferade mycket, ett intresse hon hade fått från sin pappa. Hon sparade alla bilder. Skrev och sparade sina dagböcker. Liksom brevväxlingar mellan föräldrar och deras föräldrar. Björkman har rotat och klippt ihop och låtit Alicia Vikander vara Ingrid Bergmans berättarröst.

Ibland är det nästan lite kusligt, som att Ingrid Bergman berättar från andra sidan graven, fast på ett smakfullt sätt, inte – bevare mig väl! – som i TV3-serien ”Morden”. Alla barnen medverkar med insiktsfulla, roliga och gripande berättelser. Att Isabella Rossellini har störst roll av dem är inte konstigt; hon har gått i mammans fotspår och är också en av initiativtagarna till filmen.

Liv Ullmann och Sigourney Weaver är några andra som medverkar. Ska jag klaga på något, är det i så fall Michael Nymans musik. Jag älskar det mesta kompositören till många av Peter Greenaways filmer och Jane Campion-filmen ”Pianot” (1993) har gjort, men här tycker jag det blir lite tjatigt ibland.

Å andra sidan uppvägs det rätt mycket av låten under eftertexterna. Eva Dahlgren har varit en av fotograferna under inspelningen och här bidrar hon med en av sina allra bästa låtar, framförd på engelska i den version som visas i Cannes, på svenska i den version som har Sverige-premiär 28 augusti. Kan och bör bli startpunkten för en riktig comeback för sångerskan/artisten Eva Dahlgren.