Bubblande raseri i Frankrikes Oscarsbidrag
Les Misérables är mer inspirerad av Parisupploppen 2005 än av Victor Hugo.
Uppdaterad 2020-01-13 | Publicerad 2020-01-10
Les Misérables
Regi Ladj Ly, med Damien Bonnard, Alexis Manenti, Djibril Zonga, Issa Percia, Al-Hassan Ly m fl
FILMRECENSION Tanken på barnen som vittnen och en nervig slutsekvens är "Les Misérables" största styrka, men vägen dit är tung av polis- och gängklichéer.
DRAMA "Mina vänner, glöm inte detta. Det finns inga dåliga plantor eller dåliga människor. Enbart dåliga odlare." Victor Hugo får slutordet, men filmen är mer inspirerad av regissören Ladj Lys egna uppväxt i förorten Montfermeil och Parisupploppen 2005. Då var upptakten två tonåringar som dog när de gömde sig från polisen, här är det en avlossad gummikula som antänder ett sommarhett Paris.
I Montfermeil driver barnen omkring i klungor, medan olika gäng rivaliserar ovanför deras huvuden och de när som helst kan bli trakasserade av den gatupatrullerande polisenheten Brigade Anti-Crime. Där jobbar Stéphane (Damien Bonnard) sin första dag. Jargongen är hård, han blir illa till mods över hur de nya kollegorna beter sig. Att det inte kommer att sluta väl är uppenbart.
"Les Misérables" tillför inte så mycket nytt till berättelserna om bubblande raseri i förorterna, och Ladj Ly blinkar själv åt den betydligt bättre "Medan vi faller" genom att låta en pojke med en drönarkamera bli ögonen som ser allt och sveper över höghusen som helikopterkameran i Mathieu Kassovitz film från 1995. Men tanken på barnen som vittnen är "Les Misérables" största styrka, tillsammans med den nerviga slutsekvensen. Innan dess är det tyvärr för tyngt av polis- och gängklichéer.
”Les Misérables” har premiär 10 januari.