En fördummande slå i dörrar-fars
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-28
Sex and the city 2 
BUSKIS Jag har gillat ”Sex and the city” hittills, precis som så många andra.
Men det här?... Det är svårt att tycka om även för den invigde.
För ”Sex and the city 2” är inte den fortsättning på ett vinnande koncept som man hade hoppats. Utan snarare en fördumning av tv-serien, och en slafsig skämtteckning av en fyra som brukade vara fantastisk – men här består av ett gäng karikatyrer snarare än karaktärer.
Karikatyrer som dessutom är mer utklädda än uppklädda – eftersom konstanta klädbyten och allt yvigare modekreationer uppenbarligen har i uppgift att förleda uppmärksamheten från det fattiga manuset och den ansträngda dialogen.
”Sex and the city 2” tar sin början i New York, där storyn kickar igång med ett gaybröllop, för att sedan svänga in på Carries äktenskapsproblem, Mirandas karriärval, Samanthas kamp mot klimakteriet – och Charlottes vedermödor som moder, och funderingar kring det potentiella hot som hennes storbystade barnflicka utgör mot hennes familjelycka. (En barnflicka vars behålösa behag ärligt talat gör en av de roligare insatserna i hela filmen.)
Handlingen kommer dock inte igång på allvar förrän Samantha blir bjuden på en helbetald lyxresa till Abu Dhabi av en stenrik shejk, och de fyra väninnorna ger sig av till Förenade Arabemiraten för att vältra sig i heta sanddyner och hejdlös ökenlyx.
Samt för att skapa rabalder bland burkor och muslimska moralregler, förstås – och agera så aningslöst att man skulle kunna tro att det här är första gången de fyra så välbärgade kvinnorna överhuvudtaget använder sina pass.
”Sex and the city 2” är inte ett totalt haveri i alla avseenden.
De exotiska inspelningsplatserna i Marocko är en estetiskt tilltalande kuliss, och det finns ett par roliga och tänkvärda scener.
Men på det stora hela har ”Sex and the city” gått och blivit plojig buskis – och framåt slutet urartar det hela till rena rama springa och slå i dörrar-farsen.
Och att förlägga handlingen till Mellanöstern för att kunna skapa vågad humor kring kvinnlig sexualitet?...
Ja – är inte det att sparka in vidöppna dörrar så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.