Netta Barzilai: Mina vänner har dött i kriget

Nöjesbladet hemma hos Eurovision-vinnaren i Israel – där alla hus har skyddsrum: ”Jag använder det som förråd”

Torbjörn Ek

TEL AVIV. ”Ett gigantiskt långfinger till alla hatare”, så beskriver Netta Barzilai sitt öppningsnummer i Eurovision.

Nöjesbladet har träffat förra årets vinnare i hennes hem i Tel Aviv – där alla hus har egna skyddsrum.

– Jag har förlorat några nära vänner, vi hoppas alla att det ska få ett slut, det finns ingen lätt väg ut, säger hon om kriget som pågår bara mil därifrån.

Halva vardagsrumsväggen pryds av ett grafiskt tryck för hennes senaste singel ”Nana banana”, barnramsan som fortsätter ”I do what I wanna”.

Netta Barzilai, 26, vill att hennes musik ska fortsätta föra fram budskapet att alla ska få vara och känna som de vill.

– Det handlar om mitt år och hela mitt liv. Förväntningarna från världen omkring och hur jag stänger dem ute och gör det jag vill göra, för om jag inte gör det så kommer jag inte vara mig själv, säger hon när Nöjesbladet besöker henne.

På bordet står färgglada godisbananer och rosa och gula maränger som för att spä på den barnsliga lekfullheten som ingår i Nettas image. Men själv utstrålar hon styrka, kaxighet och självförtroende.

Kvällen innan vårt besök har hon stått på scenen under den första semifinalen i Tel Aviv. Iförd en korsett i svart och vitt omgiven av 10 miniversioner av sig själv framförde hon en ny version av förra årets vinnarlåt ”Toy”.

– Det var ett gigantiskt långfinger till alla hatare. Det var ett ”look at me I’m a beautiful creature”. Jag skäms inte för någonting. Jag är ett storslaget konstverk, för det är så här jag är. Det är så här jag skapades, det var så här jag kom till världen och jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag är här för att ha roligt och för att underhålla.

Lägenheten är ganska sparsamt möblerad, hon har nyligen flyttat in tillsammans med pojkvännen Ilan Ben Or och en rumskamrat.

– Ja, vi har valt det så. Jag behöver mycket hjälp och jag gillar inte att vara ensam. Jag vill ha folk omkring mig hela tiden. Jag gillar mina vänner och mitt team så jag ville ha ett stort ställe där alla kan vara, säger hon.

Att lägenheten är en samlingspunkt märks, under intervjun rör det sig folk in och ut ur hemmet hela tiden. Sprit- och vinflaskorna under tv-bänken vittnar också om att Nettas ställe skulle kunna vara den perfekta platsen för en förfest.

– Det är bara min samling. Jag gillar inte alkohol, men när jag var yngre så brukade jag sno gin från mormor som jag gömde för mina föräldrar. Jag drack det inte, men jag gillade spänningen av att känna den där skyldiga känslan. Jag har fortsatt att samla på mig, säger hon och skrattar.

Sedan genombrottet med ”Toy” har hon fått vänja sig vid att vara en förebild.

– Det har varit helt otroligt, säger hon.

– Jag har fått så många brev från unga flickor och pojkar från hela världen som refererar till min vinst som något som förändrat deras liv fullständigt. Jag står förevigt i deras skuld för att de har gjort mig till sin drottning.

Netta berättar hur hon och pojkvännen Ilan nyligen släpade hem mikrovågsugnen som nu står i köket när en ung skolflicka fick syn på sin stora idol.

– Hon hade band i håret och kanske inte såg ut att vara klassens drottning, men hon var så vacker och hon kunde inte tro det när hon såg mig. Hon började gråta direkt och jag gick fram till henne och kramade henne. Hon kunde inte ens prata, hon var så överväldigad av antagligen vad jag betyder för henne och vad hon ser upp till.

Hon gillar att utmana den allmänna uppfattningen om hur man får se ut eller ska vara. Men framför allt är det sin egen osäkerhet hon hela tiden försöker att bearbeta.

– Jag vet inte om jag är en förebild för större tjejer. Jag tycker att jag bryter mina egna barriärer och gör min egen grej. Jag gör det som jag vill göra och om jag kan se mig själv inför 200 miljoner människor i trikåer och känna mig underbar, otrolig och sexig och inte ha något problem med det så ska det vara så. Jag tänker inte på det som att folk kan inspireras av mig, jag tänker på hur jag ska vinna mina egna strider, säger hon.

Vi sitter på andra våningen med dörren till balkongen vidöppen. Solen skiner, men som i alla hus i Tel Aviv har Netta ett skyddsrum i källaren.

– Ja, Israel är ett tufft grannskap, säger hon.

Hennes nära vän och manager Amnon Szpektor som sitter med under intervjun fyller i:

– För oss är det konstigt att tänka att andra länder inte har det så. För så har det varit sen vi växte upp, vi använder skyddsrummet åt att förvara saker, det är som ett förråd. Varje familj har sitt utrymme i skyddsrummet där man ställer undan picknickmöbler och prylar.

– Ja, det är samma för mig, det är i princip ett källarförråd, säger Netta.

Hon behövde inte använda det när raketer föll från Gaza för två helger sedan. Varningssirenerna ljöd aldrig över Tel Aviv.

– Här nej, men söderut gjorde det. Israel har varit ett tufft grannskap sedan det grundades. Jag hoppas av hela mitt hjärta och hela mitt hjärta smärtar för varje mänskligt liv som har skadats av det här. Speciellt mina vänners familjer. Jag har förlorat några nära vänner, säger Netta.

Nyligen?

– Nej, för tre år sedan. Det är en smärta för oss alla. Det här är ett svårt ämne att prata om. Jag skulle helst inte göra det, men vi är alla bekymrade och vi hoppas att det ska få ett slut, men det finns ingen lätt väg ut så vi behöver ett stort hopp, säger hon.