Chris Isaak får hela Cirkus att smälta
Publicerad 2012-10-18
Så många får den visuellt vackra upplevelsen
Rösten och frisyren skulle räcka. Skämtlynnet, de synkroniserade dansstegen och frysposerna kommer på köpet.
Chris Isaak får Cirkus att smälta.
Ikonen kommer ut på scenen i glittrig kostym och ett kaliforniskt miljondollar-leende. Han promenerar ett ärevarv i publiken, släpper lös sin sensitiva falsett och ändrar texten i ”San Francisco days” till ”Stockholm days”.
Hälften vore nog. Det räcker ju att fästa blicken på 56-åringens fascinerande hårfäste. Ja, det är sannerligen en visuellt vacker upplevelse.
Jämnas med marken
Lika vacker blir musiken när den lindas in i blå sammet och serveras på en vägsylta längs en dimmig motorväg utanför Seattle. Som i ”Blue hotel”, ”Dancin’ och – givetvis – hans magnum opus ”Wicked game”. Sången har en sprängkraft så universal att det är stört omöjligt att inte bli känslomässigt jämnad med marken. Efter ”Baby did a bad bad thing” – det välgroomade mötet mellan Johnny Cash och en purung Elvis Presley – är det dags att återvända till platsen där allt började – sångarens älskade Sun Studio.
Förfärligt vackert
Isaaks tolkningar ligger sked med originalen och när han svansar runt pianot till ”Great balls of fire” eller fyrar av ”Pretty woman” i spegelkostym frågar sig vän av rockjournalistisk vett och etikett – varför?Chris Isaak är ju inte bara en retroartist, det skvallrar adepter som The xx och Lana Del Ray om. Men i nästa sekund tystar croonern allt tvivel i en och samma mening. ”Jag hör inte så många sjunga den här sortens sånger längre”, säger han och brister ut i ”Can’t help falling in love”. Så sant, så förfärligt vackert.