Så bra var Ed Sheerans sista spelning på Ullevi
FOTO: Nils Petter Nilsson
GÖTEBORG. Det råder ingen tvekan om saken.
Ed Sheeran är skicklig på att koka soppa på en loop-pedal.
Showen är minutiöst planerad.
Ed Sheeran uppträder efter sekundvisarna på en klocka.
Han går på exakt 20.45. Och han slutar exakt en timme och fyrtiofem minuter senare, som vanligt.
Det märks att den brittiska sångaren och trubaduren har slipat på detaljerna med förstoringsglas under otaliga konserter och turnéer, prövat och prövat om, lagt till och dragit av.
Inget lämnas åt slumpen för att maxa publikens upplevelse, och inget slösas bort i onödan heller. Tid är pengar.
Som idrottsprestation betraktat är Ed Sheeran på Ullevi imponerande.
Han lyckas med det omöjliga – att få ett soloframträdande som egentligen är avsett för tunnelbaneuppgångar eller små ölmarinerade pubar att bli effektiv arenaunderhållning.
Det är ungefär en lika stor bedrift som att svenska landslaget i killfotboll når kvartsfinalen i VM.
Och det musikaliska?
Någon var antagligen tvungen att hitta den minsta gemensamma nämnaren i samtidens mest kommersiella godisbutik, den som binder samman den strömmade världens talangtävlingspop, r’n’b, soul och hiphop och distribuerar produkten till flest användare.
Uppdraget är slutfört
Ed Sheeran antog utmaningen med glädje. Det skadar säkert inte heller att han är själva antitesen till klassiska rock- eller hiphopstjärnor. Det vanliga och ordinära, något som det svenska uttrycket ”lagom” ringar in med en ninjas precision, har varit en brutalt framgångsrik affärsmodell på 2000-talet.
Det övergripande målet, som Ed uppfriskande krasst förklarat i intervjuer, är att försöka ligga högst på så många listor som möjligt över hela världen. Det är den grundläggande drivkraften.
I dag kan man bara konstatera att uppdraget är slutfört.
Ed Sheeran är som Starbucks. Massproducerat kaffe som har blivit en del av människans vardag och finns i varje gathörn, vare sig någon vill det eller inte.
En barista skulle ha sålt in andra Ullevi-spelningen så här (Sheerans motsvarighet till kaffemodellerna står inom parentes):
Är du sugen på något som både innehåller koffein och smakar som en efterrätt? Pröva gärna en krämig latte macchiato (”Castle on the hill”).
Vad sa ni? Något mörkt och starkt? Då föreslår jag en doppio, två laddningar espresso i samma glas (”Bloodstream”).
Eller vad sägs om något oförargligt och sött till bröllopet nästa vecka? Då rekommenderar jag en flat white (”Thinking out loud”).
Javisst, vi skriver ditt namn på muggen och ni kan hämta den vid andra disken därborta. Ha en fin dag. Välkommen åter.
Öronen klibbar igen
På skiva producerar Ed Sheeran sin musik med så mycket fluff och grädde att öronen klibbar igen. Live gör den minimala sättningen akustisk gitarr, loop-pedal och en röst låtarna råare och mer levande.
Visst är han inspirerad av både Drake och Beck. Men det går ju hela tiden att härleda melodierna och vissa texter till namn som Jason Mraz, John Farnham, James Blunt och Chris DeBurgh också.
Nu kanske någon frågar sig vilka de är. Chris De... vadå? Ja, exakt. Bang on target, pal! Han gjorde inte heller musik som du nödvändigtvis behöver komma ihåg.
Men för att återvända till aktuella idrottstermer.
Andra halvlek är starkare än första. Och när Ed Sheeran byter in några av sina bästa anfallare mot slutet – ”Sing”, ”Shape of you”, ”You need me, I don’t need you” – dyrkas motståndarlagets försvar upp.
Kalla det för vad ni vill. Hörnor, frisparkar eller straffar – allt går i mål.
Live är Ed Sheeran bättre än de värsta belackarna tror. Och sämre än vad fansen vill.
Ungefär som livet.
BETYG LÅT FÖR LÅT
Castle on the hill
Med en akustisk gitarr och en loop-pedal bygger Ed med små medel upp ett stomp som nästan är lika storslaget som U2.
Eraser
Hiphopinspirerad om att hitta tröst i motgångar och smärta. Men när Sheeran rappar blir det mer Jason Mraz i Borlänge än Eminem på Friends arena.
The A team
Kalla det gärna för Sheerans mörka och melodramatiska svar på Disney-sagan ”Lady och Lufsen”. Mannen från folket förälskar sig i en flicka från samhällets A-lista. Men här dövar Lady smärtan med en knarkpipa och säljer sig till andra män.
Don’t/New man
En pint med trubadurpop och r’n’b-swagger, tack. Och gärna en tjusig pojkbandsrefräng till stripsen också. Para ihop det med feel good-pop om svartsjuka. I ”New man” är Eds antagonist en posör som, enligt låtens text, plockar ögonbrynen, lyssnar på Ministry och bleker prutten.
Dive
En av Sheerans bättre ballader. Old school-soul som rinner fram som smält cheddarost.
Bloodstream
Det kan vara lätt att missa de kolsvarta texterna under den glättiga ”X-factor”-ytan. Sprit, ångest och förbjudna kemikalier i blodet är drivmedlen i ”Bloodstream”.
Happier
Har han inte spelat den här balladen redan? Inte? Ibland är det svårt att skilja snyftarna åt. Hey ya, hey yeah...
Lego house
Ed sjunger om att bygga Lego.
Galway girl
En irländsk jig? Kan vara 2000-talets larvigaste låt. Keltisk karaoke med ”rap”. Inledningen förtjänar att klippas ut och hängas upp på väggen: ”She played the fiddle in an irish band but she fell in love with an englishman”. Huka dig, Bob Dylan, här kommer nästa Nobelpristagare i litteratur.
Feeling good/I see fire
Ed Sheeran är mycket, men han klarar inte av att tackla låtar som förknippas med Nina Simone. ”Feeling good” bör bestraffas med gult kort och böter. Och idén att knyta ihop covern med en låt från ”The hobbit”? Den senare är inspirerad, men... herregud. När trollkarlen Gandalf hörde talas om idén blev han tydligen så förskräckt att han råkade svälja sitt eget skägg.
Thinking out loud
Smack i smöret! Balladen kommer att tonsätta bröllop långt efter att Sheeran är borta, var så säkra. Budskapet: folk blir kära på så mystiska sätt. Ibland genom att bara röra varandras händer. Åh fan!
One/Photograph
”One” passerar förbi. ”Photograph” växer däremot till ett av konsertens mest övertygande ögonblick hittills. Lager av lager loopas. Till slut låter det som att Coldplay börjat om som gatumusikanter.
Perfect
Smackelismack i margarinförpackningen igen!
Nancy Mulligan
Tjoho och tjim. Egentligen är det bara The Pogues som får framföra irländsk folkmusik offentligt. Det är sedan gammalt. Så gammalt att det är en lag.
Sing
På skiva är det ett popfunkigt möte mellan Mumford And Sons och Justin Timberlake. Live är det en akustisk falsettorkan med EDM-energi. Ed får dock gärna låta bli att rappa som, inte vet jag, Adam Levine?
Extranummer
Shape of you
Världens populäraste krogragg. Ed har även i kväll på sig en svensk landslagströja. Helt otroligt. Vilken grej.
You need me, I don’t need you
Kan vara svårt att smälta när Ed Sheeran blir en mänsklig beat box. Men annars bränner han av mer krut i sista låten än under resten av konserten.