The Hives är fortfarande för bra för Sverige
Publicerad 2024-07-07
KONSERT The Hives tar guldet i festivalens final.
De vinner över Viagra Boys med 4–3 och blir svenska mästare i rock igen.
The Hives
Viagra Boys
Plats: Sthlm Fields, Gärdet, Stockholm. Publik: Runt 12 000. Längd: 76 minuter (Viagra Boys) och 80 minuter (The Hives). Bäst: ”Research chemicals” och ”Tick tick boom”. Sämst: Vädret bevisar åter igen att rocken trivs bäst inomhus. Under tak hade kvällen verkligen kunnat explodera.
”Hej, alla vackra knullknarkare.”
Sångaren i Viagra Boys, Sebastian Murphy, hälsar på sin publik.
De befinner sig dock rätt långt från en sjavig punkkonsert i en källare. Den provisoriska inhägnaden på Gärdet fylls i princip av lika många välartade medelklassföräldrar som av ansiktstatueringar och eventuella knullknarkare. Viagra Boys har jäst ute i skuggorna och blivit ett av Sveriges största rockband trots att musiken är allt annat än Spotify. En av dessa lyckade olyckshändelser som händer då och då. Hur gick det till? Ibland bör man hellre uppskatta situationen i stunden än att försöka leta efter krångliga svar.
Finalen av festivalen Sthlm Fields har beskrivits som ett tungsviktsmöte och krig mellan Viagra Boys och The Hives. Banden har pucklat på varandra i sina kanaler och skapat en ovanligt rolig pr-kampanj. Murphy lägger också ner stor möda och lång tid på att häckla sina antagonister från Fagersta under konserten. Han uppmanar bland annat alla riktiga fans att lämna området klockan 21.00 när The Hives går på och dra till hans efterfest strax intill där alla ska få tafsa på honom och vara med på nästa skiva.
Det dröjer dock ett tag innan det blixtrar om Viagra Boys. Det är först i de två avslutande låtarna ”Sports” och ”Research chemicals” som de hittar tillbaka till sitt mest diaboliska groove. Innan dess är det oväntat segt, mer ”loose” än elektriskt. Samtidigt är just ”Sports” och ”Reasearch chemicals” svåra att slå. De förra får en att vilja ropa ”wienerdog” till klockan fyra på morgonen. Den andra säljer inte bara in riffet från The Stooges ”I wanna be your dog” till en ny generation. Mitt i kaoset börjar Oskar Carls att saxofonsurfa i publiken. Han blåser toner som hade gripits i en säkerhetszon.
Missförstå inget nu. Viagra Boys smutsiga blandning av krautbas, knarkpunk och diverse förbjudna kemikalier är bättre än 99 procent av allting som uppträder på landets scener i sommar. Problemet är bara att nästa band ofta representerar den ynka procentenheten som slår dem, och de är i en livsfarlig form.
Egentligen räcker det med att The Hives ställer sig i formation i inledande ”Bogus operandi”. Gitarrerna ringer som helvetesklockor och luften laddas upp med kul. När gruppen åkte på sin famösa ekonomiska smäll lade de inte ner. De fortsatte att spela, överallt och hela tiden, för att betala av sina skulder. Här kommer återbäringen. Det är så ultratajt att Howlin’ Pelle Almqvist till och med lyckas publiksurfa i ”Walk idiot walk” i takt och utan att tappa tajmingen.
Vissa gimmicks, oneliners och slapstick-effekter har använts så ofta att de omöjligt kan slå lika hårt i dag, men trots att det har gått 26 år sedan albumdebuten ”Barely legal” kan pinsamt få mäta sig med The Hives live. Att skriva om konsertens bästa stunder är lika poänglöst som att dansa om arkitektur.
Men OK.
Chris Dangerous trummor och Nicholaus Arsons gitarr tar över showen och Howlin’ Pelle hörs mest mellan låtarna, precis som det ska vara. Hur följer man upp riffet i ”Hate to say I told you so”? Genom att spela snabbare än Gråben och Hjulben i ”Trapdoor solution”. Lite senare bevisar The Hives att ingen låt behöver innehålla fler än två ord: ”Come on”. Och när Howlin’ Pelle drar ut så långt i publiken att sladden tar slut blir det inte bara en oförglömlig version av ”Tick tick boom”. På allmän begäran får publiken även en snabb repris av ”Hate to say I told you so”. Tja, varför inte? Allsången till basgången, bandets svar på ”Seven nation army”, vill ändå inte ta slut.
The Hives är fortfarande för bra för Sverige. Med tanke på all grå och medioker musik som får utrymme och hyllas mellan Karesuando och Ystad har vi aldrig förtjänat dem. Konserten slutar med ett mirkofondropp och ett passande ord som sammanfattar allt:
”Boom.”
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.