Inget kan stoppa Bruce Dickinson från att briljera
Uppdaterad 2024-06-09 | Publicerad 2024-06-08
SWEDEN ROCK Det är inte den mest rafflande Bruce Dickinson-spelningen i mannaminne.
Men det är en ynnest att uppleva Iron Maiden-stjärnan i ett så intimt och avskalat sammanhang.
Bruce Dickinson
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival. Publik: 20 000, cirkus. Längd: 70 minuter. Bäst: Bruce Dickinson. Punkt. Sämst: Det hade varit smart att spela ”Eternity has failed” inför en Iron Maiden-frälst festivalpublik.
NORJE. De senaste dagarna har det gått envisa rykten om att Bruce Dickinson skulle ställa in sitt stundande Sweden Rock-besök och i stället ersättas av danska D-A-D, med anledning av att sångaren i förra veckan drabbades av influensa.
Rädslan har hängt över festivalområdet som mörka regnmoln. Inte ens ett Instagram-inlägg från fredagens till synes lyckade spelning i Polen lugnade ned festivalbesökare som ventilerade sin oro i Aftonbladets festivalchatt.
Men vi behövde aldrig oroa oss. Några dagars vila gjorde susen.
Sångaren låter som pånyttfödd när han framför en exklusiv skara sololåtar från album som ”The chemical wedding”, ”Balls to Picasso” och, förstås, senaste albumet ”The Mandrake Project”.
”Welcome home, it's been too long, we've missed you”, sjunger han i inledande ”Accident of birth”.
Publiken har garanterat saknat Dickinson. Även om de inte visar det omedelbart. Sångaren blickar inledningsvis ut över en uppseendeväckande lugn publik och vrålar:
– What the fuck?
What the fuck, indeed.
Men så är det också sista festivaldagen, vilket kan vara en rätt otacksam dag att spela på.
Det verkar dessutom som att stora delar av festivalpubliken inte är särskilt bekant med sångarens solomaterial. Eller så är de bara trötta – jag klandrar dem inte.
Dickinson tar icke desto mindre alla chanser han får för att försöka få med publiken på noterna. Sångaren rör sig om möjligt ännu mer än på en Iron Maiden-konsert.
Energin exploderar stötvis.
Som under ”Afterglow of Ragnarok”, som glänser starkare än det mesta i kvällens låtlista. Så även liverariteten ”Faith” som innan den här turnén inte har vädrats på nästan 30 år.
När jag träffade sångaren en snöig decemberdag förra året för att snacka om ”The Mandrake Project” avslöjade han att årets solospelningar skulle skilja sig avsevärt från en typisk Iron Maiden-konsert.
65-åringen visualiserade redan då en enkel scenproduktion med sparsamt med rekvisita och upptåg:
– Hur stor scenen än är vill jag att allt fokus ska hamna på musiken och oss som band.
Över ett halvår senare är det precis vad som utspelar sig på Sweden Rocks största scen. Enbart en storbildskärm gör Dickinson, Mistheria (keyboard), Dave Moreno (trummor), Tanya O’Callaghan (bas), Chris Declercq (gitarr) och svenska Philip Näslund (gitarr) sällskap på scenen.
Det är en ren ynnest att uppleva heavy metal-stjärnan i ett så intimt och avskalat sammanhang.
När det vankas instrumentala partier passar sångaren dessutom på att skaka tamburin, rycka in på trummor eller gå loss med en theremin. Karln är inte klok.
Just som ”Rain on the graves”, som i kväll gästas av en stor kör från Stockholm, klingar av öppnar himlen upp sig för att släppa ner några försiktiga regndroppar över den vindpinade publiken.
Även vädergudarna vill visa sin uppskattning när en av vår tids största hårdrocksröster kommer på besök.
Eller så pissar de på honom. Men det tvivlar jag på.