Fibes är som en jumbojet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-18
Energin flödar i 80-talsbandet
MALMÖ. Fibes, Oh Fibes! plockar ihop influenser från alla möjliga förbjudna hörn av pophistorien.
80-talet har sällan låtit bättre än i kväll.
Döper man sitt album till ”1987” hymlar man inte om var man kommer ifrån.
Just det, den stolta övertygelsen om att slickt producerad pop från 80-talet är det bästa som finns, är förmodligen en av de främsta anledningarna till att Fibes, Oh Fibes! är så bra. Göteborgarna älskar sina gamla västkustplattor och ”Tracks”-kassetter, och de plöjer ner all passion de kan uppbåda i att skriva nya låtar i den traditionen.
Det här är musik som älskar både Spandau Ballet och Starship, både Hall & Oates och Rick Springfield. Givetvis gör de en Queen-cover.
Andas sent 00-tal
Men Fibes mixar sina influenser på sätt som aldrig gjordes då, vilket gör att det här bandets musik låter 80-tal fast ändå mest andas sent 00-tal.
Mixen av hipsterhalsdukar, hårdrockshår, snötvättad jeansjacka och sångaren Christian Olssons högst egna kombination av bagarjacka, Musse Pigg-handskar och slänglugg ger ett väldigt speciellt intryck. Det förstärks ytterligare av ett kristallklart ljud som får varje synthriffintro att kännas som en smärre krevad och laddar en låt som ”Run to you” med ”jumbojeten håller på att lyfta”-vibbar. Det svänger, rejält.
Inte minst tack vare den vildögde Christian Olsson och hans hundraprocentiga scennärvaro. Samt, framför allt, en hel rad genuint bra låtar.
Årets singel
All dans, allt luftkeyboardspelande som ”Love child” genererar i kväll ger mig seriösa skäl att tro att den är årets svenska singel.
Fibes, Oh Fibes!
Turnépremiär: Babel, Malmö. Publik: Runt 200. Längd: 70 min. Bäst: Svårt att inte säga "Love child". Sämst: Queen-covern var kanske inte helt nödvändig. Fråga: När spelades det så här mycket luftkeyboards på ett gig senast?