10 låtar som borde skrotas i ”Sommar i P1”
Markus Larsson listar låtarna som får rött kort
Jag häller hellre grillsås i ögonen än det.
Än vadå?
Än att skriva om sommarpratarnas musikval förstås, men här är vi nu.
Ett jobb är ett jobb.
Att närstudera låtvalen i ”Sommar i P1” ingår väl i min arbetsbeskrivning.
Jag är dock skeptisk. Idén att exempelvis recensera programmen är tveksam. Luguber, rentav.
Det går inte att skriva relevant kritik om olika personer som, med kallsvettiga händer och rökta nerver, försöker att berätta om sina liv, misstag, eventuella lycka och trauman. Många av dem är dessutom glada amatörer som varken har tränat på att prata i radio eller på att skriva.
Ingen förväntar sig heller att en politiker eller en fena på fjärilssim ska bidra med en genomtänkt och överraskande spellista
”Sommar i P1” ska nog vara en fredad zon av mys, en scen där folk kan slappna av och dela med sig i fred. Det skaver om människor skräms bort på grund av hårda ord.
Det här är därför ingen recension. Se det snarare som ett vänligt råd och en klapp på axeln baserad på musiken som har spelats i programmet.
Låtvalen är verkligen inte heller hela världen. Vi är ett litet land. Det är ont om människor som är musikintresserade på riktigt. Ingen förväntar sig heller att en politiker eller en fena på fjärilssim ska bidra med en genomtänkt och överraskande spellista, även om det är glädjande när det händer.
Precis som vilken tv-serie som helst kan ett smakfullt soundtrack höja handlingen med flera grader.
Det finns trampminor och bananskal, låtar som har blivit så uttjatade och tomma att de inte fyller någon funktion längre. Men det är busenkelt att undvika dem. Jag tar för övrigt ingen hänsyn här till att en låtarna ifråga är kopplade till en viktig anekdot eller minne i programmen. Alla program blir bättre om titlarna på listan vaskas.
Annars har avsnitten innehållit oväntat bra många låtar hittills
Den som letar efter exempelvis ny hård hiphop och metal kan sluta med det. Sommarprogrammen är inte ett forum för extrem musik, tvärtom. Annars har avsnitten innehållit oväntat bra många låtar hittills. Har en redaktör varit inne och rättat de värsta musikaliska stavfelen?
Jag skriver bland annat ner Michael Kiwanukas ”Cold little heart” och Romys regnbågsfärgade banger ”Enjoy your life” i mina anteckningar. Självaste Adrianne Lenker är med på ett litet hörn. Carl Bildt överraskar med att spela David Bowies cover på The Kinks ”Where have all the good times gone”. Utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén spelar i sin tur Sonny Rollins ”St Thomas” från det monumentala jazzalbumet ”Saxophone colossus”. Helt rätt.
Sedan finns det lite annat också. Om du ska sommarprata och tankarna går till någon av låtarna i den här ”rött kort”-listan kan två pålitliga tips hjälpa dig upp ur diket:
Tänk igen. Och tänk en gång till.
Tio låtar som får rött kort i ”Sommar i P1”
1. ”Wind of change” (Scorpions)
Låt bli. Gå inte hit. Varenda gång som Klaus Meine visslar förlorar en ängel sina vingar. Ledmotivet till murens fall har varit lika kvalmig som Band Aids ”Do they know it’s Christmas” i över 30 års tid. Eller ”We are the world”, för den delen.
2. ”Dancing queen” (Abba)
Ett fantastiskt band med fantastiska låtar, men det räcker nu, tack. Det måste finnas något annat som kan tonsätta svenska sommarprat än Abba. Möjligen får det lite mer bortglömda diamanthalsbandet ”If it wasn’t for the nights” komma in i programmen i målsmans sällskap, men annars är det dags att gå vidare. Egentligen har även låtarna ur musikalerna ”Chess” och ”Kristina från Duvemåla” också upplevt sitt Waterloo.
3. ”Make your own kind of music” (Cass Elliott)
En gång var den oemotståndlig. Men efter en rejäl överexponering i tv-vinjetter och lekprogram och sommarprat har ”Make your own kind of music” blivit en tom kliché.
4. ”Oh, vilken härlig dag” (Ted Gärdestad)
Den svenska sommarmusikens Abba. Kan inte hans musik få vila ett tag? Det vore en härlig dag på riktigt. Pröva att slänga in ”Bogus operandi” med The Hives i stället och upptäck hur mycket roligare och tuffare allt blir för öronen.
5. ”Don’t stop me now” (Queen)
Jo, stoppa den. Queen är över huvud taget ett av forntidens mest torftiga rockband.
6. ”När vi två blir en” (Gyllene Tider)
Den här och ”Flickorna på TV 2” behöver verkligen inte ytterligare en repris. Eller ”Sommartider” och ”Gå & fiska”. Kom igen. Vill du spisa Per Gessle? Välj Roxette mellan 1986 och 1992 i stället.
7. ”Born to run” (Bruce Springsteen)
Med tanke på att El Bosso har varit Sveriges största artist i årtionden behöver man nödvändigtvis inte lyfta fram hans mest slitna serenader. Det finns så mycket mer att upptäcka. Spela inte ”Dancing in the dark” eller ”Hungry heart” en gång till bara för att du en gång hånglade med en dunväst på Harrys. Det är som att idissla ”Blowing in the wind” med Bob Dylan. Testa ”Downbound train” i stället. Eller varför inte ”Incident on 57th street”? Eller gå ner dig i ”Drive all night”. Det finns hur mycket som helst mellan 1973 och i dag.
8. ”Fix you” (Coldplay)
Det kan vara lockande. ”Fix you” passar ju så bra att gå ut till, att sätta en pampig punkt på programmet. Men gå inte i fällan. Coldplay är väldigt ofta inget mer än en musikalisk förkylning. Om du ändå måste bjuda på medelklassens största mjukglass, ta ”The scientist”.
9. ”Don’t stop believin’” (Journey)
Inte igen. Nej, sluta. Låt den sova med fiskarna och stanna i det magnifika slutet av tv-serien ”Sopranos”.
10. ”Losing my religion” (REM)
Det är inget fel på det älskvärda bandet från Georgia eller ”Losing my religion”. Men om du ändå ska ägna dig åt smakfull nostalgi finns det otaliga andra låtar som förtjänar att få skina igen, i den heliga folkbildningens namn. ”World leader pretend”, ”Orange crush”, ”Fall on me”, ”These days”, ”The sidewinder sleeps tonight”, ”Find a river”, ”Leaving New York”, ”Country feedback”, ”Perfect circle”, ”Carnival of sorts (boxcars)”, och så vidare. För att inte tala om bandets underbara, och löjligt undanskymda, cover på Richard & Linda Thompsons ”Wall of death”.