”Jag mådde för jävligt”

Thåström om Kalasturnén som bara handlade om pengar, förföljelsemani – och vilken låt som är hans bästa nånsin

På onsdag släpper legendaren Joakim Thåström samlingsplattan ”Be-Bop-A-Lula hela jävla dan!”.

I första intervjun på sex år berättar han om hjärnspökena, den jobbiga Kalasturnén och vilken låt som är den bästa han gjort.

Samtidigt frågar han sig själv om det verkligen blir mer musik.

– Jag är ju i det stadiet att varje platta är min sista nu, säger han till DN-journalisten Georg Cederskog i den intervju som medföljer i skivans textkonvolut.

Inför utgivningen av samlingsskivan ”Be-Bop-A-Lula hela jävla dan!” har Joakim Thåström träffat journalisten Georg Cederskog. Nöjesbladet kan som första tidning återge den omfattande intervjun som följer med skivans texthäfte.

På sex år har Joakim Thåström, 52, släppt tre skivor.

Men inte gjort en enda intervju.

”Jag har poserat klart”

– Varför ska jag göra det? Jag behöver inte göra sådant, det är inget skivbolag som bestämmer över mig. Jag kom till en punkt där jag kände att jag stått i samma pose framför kamerorna sedan -86, och då kändes den lite cool fortfarande, men jag stod kvar i den tio år senare. Jag har poserat klart. Och vill folk lyssna på mina låtar och min röst så tror jag faktiskt att de gör det ändå, säger Joakim Thåström i intervjun.

Han står heller aldrig på scen i några andra sammanhang än de egna konserterna. En inställning som är ganska ovanlig i dag.

Thåström tycker att fler borde göra som han.

– Folk tar sig kanske vatten över huvudet och tror att de ska göra en massa saker. Och i början blir man bländad av en massa erbjudanden. Det blev jag också, men nu ... Jag är fullkomligt ointresserad av om någon symfoniorkester vill spela mina grejer. Jag gör faktiskt tillräckligt många dåliga grejer ändå, känner jag. Jag gör mina låtar tillräckligt många otjänster ibland. Jag behöver inte göra det än värre, säger han.

2002 åkte han på Kalasturné tillsammans med bland andra Kent och The Hellacopters och spelade för totalt 125 000 personer.

Trots publiksuccén vill han helst glömma turnén som bara handlade om pengar.

”Behövde verkligen stålar”

– Jag blev erbjuden så mycket pengar för att göra den där turnén så jag kunde inte säga nej. Jag tror att det är den enda gången jag känt att jag verkligen behövde stålar. Och jag mådde för jävligt hela tiden, säger han.

Minnena från konserterna är få.

– Jag kommer inte ihåg några specifika gig från den turnén, jo, Varberg, där kände jag mig lite som en levande person. Jag satt där och stirrade över havet före spelningen. Jag hade gått i dvala i flera dygn.

”Mer riktigt på svenska”

Trots att han med bandet Peace, Love and Pitbulls lämnade svenskan för engelskan har Thåström i dag svårt för svenska sångare som sjunger på engelska.

– Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.

Joakim Thåström har bott i Amsterdam och Köpenhamn under perioder.

I dag är han tillbaka i Stockholm men han har ett kluvet förhållande till födelsestaden.

– Jag har ingen reservationslös kärlek till Södermalm eller Kungsholmen eller någonting i den här stan överhuvudtaget. Jag kan både ha och miste det, men jag har ett barn som bor här och jag vill bo här för att hon bor här.

Åren utomlands berodde på att han behövde distans.

– Det var skönt att inte vara igenkänd. Att på något sätt erövra sin vardag. Jag gillar inte att gå omkring och bli betittad, men det har blivit bättre med åren. Förr hade jag extrema hjärnspöken, det började redan under åren med Ebba. Det var hemskt. Det var förföljelsemani.

Joakim Thåström berättar också i intervjun om vilken låt som han tycker är den bästa han gjort: ”Vad ska du bli”. Och han menar att det är svårare att bli nöjd med musiken i dag jämfört med under tiden med Ebba Grön.

– Då var allting en sensation eftersom jag var nybörjare. Att gå från ett E till H. Allt lät spännande. Nu måste jag hela tiden hitta nya infallsvinklar för att hålla det intressant.

Osäker på fler skivor

Samtidigt frågar han sig ständigt om det verkligen blir fler skivor.

– Jag är ju i det stadiet att varje platta är min sista nu. Jag är 52 år och kan se att bland folk som

är lite äldre är det få som gör spännande grejer. Jag satt i bilen häromdagen och tänkte att ”fan, det ska bli så jävla kul att bara dra igång och göra en ny platta”. Det är min grundinställning. Men om jag sedan lyckas med det är en annan grej.