Lars Winnerbäck har aldrig varit bättre

Håkan Steen

helskärm

KONSERT Lars Winnerbäck silar fram sin starkaste låtlista i karriären och presenterar den med en pondus, musikalisk tyngd och visuell finess som han aldrig kommit åt tidigare.

Lägg till det ett lika kul som generöst set med David Ritschard och Amanda Bergman och ni har sannolikt sommarens mest omistliga turné.

Lars Winnerbäck

David Ritschard & Amanda Bergman
Turnépremiär: Fredriksskans, Kalmar. Publik: 4 300. Längd: 130 minuter (Lars Winnerbäck), 85 minuter (David Ritschard & Amanda Bergman). Bäst: ”En lampa i mässing”, ”Elden” och ”Söndermarken” med Winnerbäck samt ”Sverigerocken” med David Ritschard, ”You ain’t going nowhere” med Amanda Bergman och ”Medan bomberna faller” med Mira Ray. Sämst: Väderchefen kunde möjligen ha ordnat fram några plusgrader till.

KALMAR. Redan när Lars Winnerbäck i höstas tog ut sitt senaste album ”Neutronstjärnan” på turné klev han upp på en ny nivå. Låtarna han förlöste ihop med Jocke Berg och Martin Sköld från Kent visade sig vitalisera hela hans uttryck också på scen.

Jag såg premiären i gamla hemstaden Linköping och upplevde en musikaliskt dynamisk föreställning som skickligt presenterade en välvald blandning av hans både mest älskade och bästa låtar och dessutom vävde ihop dem till en stark biografi både över honom själv och tiden vi lever i. Detta med en artist som inte längre kändes det minsta motvillig i stjärnrollen utan bara självklar och lycklig i stunden.

När sångaren och låtskrivaren följer upp den succéresan med en av sommarens största svenska turnéer har han skruvat vidare, justerat, lagt till och putsat allt några snäpp ytterligare. Trots de småregniga snålvindar som sveper in från Kalmarsund låter Winnerbäck och hans dynamiska sextett – exakt samma gäng som i höstas – ännu tyngre och krispigare.

Det är som att den gamle jeansrockaren själv har insett att han har något speciellt på gång i kväll, för han ser sällsynt distingerad ut i svart kavaj och vit skjorta, och väljer dessutom oväntat ofta att inte skydda sig bakom gitarren. Sjunger sina obligatorielåtar med en tacksam stolthet som ofta känns rörande och berättar om en del av dem med en road slagfärdighet.

Som när han bromsar upp bandet mitt i ”Elden” och driver lite med den lillgammalt livströtte 25-åring som skrev den. Samtidigt konstaterar han att livet fortsätter att cirkla sig fram på oväntade vägar och att det vid 48 fortfarande är ”kul att vara med”.

Det är som att han har vuxit in i sina sånger, de klär honom bättre än någonsin.

De många texterna om att dra iväg, leta riktning och plats och hitta hem bildsätts med blåtonade filmer av Södermalmsgator, Linköpingsfabriker och kommunala fotbollsplaner på den stora skärmväggen bakom bandet.

När E4:an ringlar välbekant utmed Vättern under ”Tror jag hittar hem” är det troligen fler än jag som står och funderar på varför det genererar en liten existentiell klump i halsen.

Det händer flera gånger, av olika anledningar. Som när spänningen briserar mellan textraderna i ”En lampa i mässing”, eller när Winnerbäck oväntat plockar fram sin gamla cover på Ragnar Borgedahls stänkare ”Hum hum från Humlegården” och ställer till med psykedeliasprakande progg’n’roll-partaj.

Samt förstås när Jocke Berg dyker upp på skärmen och hjälper till med sången i ”Vår tid”. Eller när den högst fysiskt närvarande gitarristen och keyboardisten Sandra Widman tar hand om Miss Li-delen i ”Om du lämnade mig nu”.

Eller i princip rakt igenom extranumren.

Lars Winnerbäck och musikerna utvinner i kväll en så rik brygd ur hans snart 30-åriga katalog att de invändningar om brist på egen vision och annat som jag mer än en gång levererat längs vägen bleknar betänkligt. Det här är det klart bästa jag har sett honom uträtta på en scen.

Och då har vi inte ens nämnt turnéns första och faktiskt minst lika lysande attraktion.

En viss kollaps satte stopp för David Ritschards förbandsgig på Winnerbäcks höstturné men nu är han här, solbränd, helnykter och precis lika toktaggad som på sin ”arbetsträning” i våras.

”Sveriges Johnny utan cash” och kompbandet Krokodiltårarna toppar dessutom laget med Amanda Bergman, som sjunger låtar från sitt fina nya soloalbum, gör en märgig cover på Bob Dylans Byrds-bekanta ”You ain’t going nowhere” och en måhända aningen trevande men fin duett med Ritschard i Ted Ströms ”Vintersaga”.

På egen hand langar Ritschard bland annat iväg en rungande ”Sverigerocken” och precis som i våras hela tre blodröda Björn Afzelius-låtar. I ”Medan bomberna faller” bevisar Krokoditårarna-medlemmen Mira Ray åter med emfas varför bandledaren kallar henne ”Vita Bergens Emmylou”.

Jag kan således bara instämma med Winnerbäck.

Det är kul att vara med.

Inte minst såna här kvällar.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik