Det glöder på asfalten
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-27
The Sounds
BORLÄNGE. Maja Ivarsson sa en gång att The Sounds inte behöver Sverige.
Det gör de kanske inte.
Men jag tror de vill behålla Ovanbrogatan i Borlänge.
Läser man intervjuer med Maja Ivarsson kan man få intryck av att Sverige, som samlad nation, sitter med ryggen vänd mot The Sounds, med armarna i kors. Hon har utnämnt sitt band till en av de mest framgångsrika svenska grupperna i USA någonsin. ”Vi har aldrig behövt Sverige”, sa hon till Aftonbladet i april.
Öppen famn
I en tätt packad publikmassa i Borlänge är de citaten svårbegripliga.
Sverige älskar ju The Sounds. Åtminstone Borlänge. Åtminstone när det är festival.
Inledande ”Tony the beat” och ”Hit me!” förklarar varför: The Sounds är som stöpta för att underhålla en bred, ung festivalpublik. Deras lagomstöddiga pop har allt som sommarlediga gymnasister vill ha. En dansant grund, lätthäftande melodier, en frontkvinna som är alldeles självfallen. Det blir festivaleufori av sådant. Det glöder på asfalten de första tio minuterna.
Ett ganska bra band
Efter den entrén bildar ”Queen of apology”, ”Dorchester Hotel” och ”Hurt you” ett något mindre slående sjok, märkligt nog mer temposänkande än den oväntat drabbande pianoballaden ”Night after night”. Först i finalen ”Living in America”, som inleds med Neverstore-sångaren Jacob Widéns akustiska tolkning, nås samma genuina, ömsesidiga passion igen.
Däremellan är The Sounds bara ett ganska bra band det kan vara ganska kul att lyssna lite på.