Snygg show – men seg
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-06
NORJE. Det är onekligen en show som vilar på det överraskande och mer garnerar med det förväntade.
Judas Priest vågar spela ut oväntade kort och lyckas således hålla spänningen vid liv giget igenom.
Men den där exceptionella laddningen som är gruppens signum kopplas bara på då och då.
Upplägget är helt annorlunda mot när gruppen krönte Sweden Rocks största scen för fyra år sedan. Då handlade det rakt ut om en uppvisning i att stapla klassikerna på varandra och se hur högt det nådde.
Icke så nu.
Judas Priest öppnar med ”Prophecy” från ännu icke släppta dubbel-cd: n ”Nostradamus” och stoppar in ”Death” från samma konceptverk någonstans i mitten.
Utmaningar för fansen
Gamla ”Screaming for vengeance”-örhänget ”Devil’s child” grävs fram och utgör tillsammans med finfina ”Painkiller”-snytingen ”Hell patrol” och ”Rock hard, ride free” trevliga utmaningar direkt riktade till de trognaste fansen.
Det visar på mod och är värt all respekt.
Lägg därtill en snygg show med ett flertal klädbyten från Rob Halfords sida – från en entré som en folieinpackad heavy metal-Gandalf till fullkomliga excesser i nitar och svart läder – och segern torde vara i en liten ask redo att skeppas hem till Birmingham.
Långa dödpunkter
Men så enkelt är det inte.
Blott två spelningar in på turnén är allt inte riktigt färdigtrimmat.
Frontmannens sång når långt ifrån samma hårtoppsklyvande höjder i ”Painkiller” som önskat och pauserna mellan låtarna är stundtals långdragna döda punkter som behöver kapas rejält.
Det brittiska stålet blänker fortfarande. Men det kan skära djupare spår än så här.