Badrocken tillbaka – med magiska röster
Publicerad 2016-07-22
Per Magnusson sätter betyg på premiären i Borgholm
BORGHOLM. ”Badrock” är tillbaka efter 30 år.
Björn Skifs spexiga entré i plagget med samma namn lyser med sin frånvaro.
Men kvar finns Sveriges lyxigaste coverband och en förtrollad julikväll på Sveriges finaste konsertplats.
Jag minns mina kusiner – tvillingarna Anne och Lena – hysteriskt jagande runt slottsruinens murar för att få en skymt av sin idol Sanne Salomonsen.
Jag minns deras stentvättade jeansjackor och överdimensionerade solglasögon i signalfärgad plast. Själv satt jag på en filt utanför murarna och drack saft.
”Badrock” representerar på så vis en liten söt tårtbit av det tuperade 80-tal som jag var för ung att ta del av på riktigt.
Konceptet dansade sju somrar mellan 1986 och 1992 som pionjär till de paketturnéer som idag blivit standard. På ”Badrock” livedebuterade även Roxette, svindlande tanke.
Tre decennier senare samlar Björn Skifs delar av originaluppsättningen för återförening. 28 000 sålda biljetter och 8 konserter i Borgholms slottsruin (rekord) vittnar om att lockelsen att få återuppleva svunna Badrockar är stor.
Förbandet – ett gult enmotorigt flygplan som gör konster – får inte tillnärmelsevis lika stora ovationer som en viss Skifs när han stegar nerför scenens trappa i tajta byxor, tätt följd av Sanne Salomonsen, Tommy Nilsson, Lisa Nilsson, Nina Söderquist och Mats Ronander för en gemensam version av The Eagles ”Heartache tonight”. Backade av Anders Berglund och hans orkester bildar de Sveriges lyxigaste coverband. Det ödmjukt sympatiska upplägget är att artisterna turas om att stå i strålkastarljuset och agera körsångare åt varandra.
Nostalgin är uppenbar. Nina Söderquist bjuder på en mustig version av Bonnie Tylers ”Total eclipse of the heart” komplett med bomber och granater och Skifs river av sin brottarhit ”Michelangelo”.
Vi får ett lägereldsparti med klassiker från 50- och 60-talet (Elvis och Beatles). Och så det oundvikliga rockmedleyt som kulminerar i AC/DC.
Den klassiska ”Badrock”-avslutningen blir till en vackert vemodig hyllning till Peter Lundblad i ”Ta mig till havet”.
Men en sak går bortom nostalgi. Rösterna. Jag tänker främst på Björn Skifs och Lisa Nilssons. Den enes rivig som grovkornigt sandpapper, den andres len som öländsk honung. Och Tommy Nilssons stämband, liksom sensuellt uppknäppta likt skjortknappar halvvägs ner till naveln.
Slottsruinen i Borgholm är en speciell plats för konserter. Tycker man att Mats Ronanders och Sanne Salomonsens munspelsblues blir lite väl ledsen kan man alltid spana upp mot slottsgluggarna där kungafamiljen
skakar loss.
Och när Lisa Nilsson sjunger himmelskt i Niklas Strömstedts ”Vart du än går” flyger svalorna sig saliga mot den
perfekt pastellblå sommarhimlen.