”Diggiloo” borde bli mer ”Diggiloo” igen
Håkan Steen sätter betyg på premiären 2017
Publicerad 2017-07-13
VÄNERSBORG. ”Diggiloo” fyller moppe och är rent kvantitativt en precis lika generös show som vanligt även i år.
Men sommarens upplaga hamnar en bit ifrån det formidabla bombardemang av bred och gedigen folklighet som präglade showens tidiga år.
När Lasse Holm drog i gång ”Diggiloo” 2003 var det förstås mer än något annat en hyllning till svensk schlager. Han kunde tveklöst ha haft sämre timing.
Melodifestivalen har som bekant aldrig varit ett större fenomen än det senaste decenniet och för den som inte får nog av de sex veckorna på våren är förstås tre sommartimmar ”Diggiloo” ett substitut med socker på.
Men Holm ville också att hans turné skulle vara ”som IKEA”, något för hela familjen och publiken skulle verkligen få valuta för pengarna. Välgjort, rappt och påkostat. Både Sven-Erik Magnusson och Jessica Andersson, både Arja Saijonmaa och Brolle. Lättfattligt och superfolkligt men gjort med både tanke och passion.
Det var känslan av att få hela den mest folkkära svenska populärmusikhistorien under en kväll på ett oväntat kul sätt. Första gången jag såg showen, 2004, delade jag ut fyra plus.
13 år senare är det fortfarande stort band, videovägg, konfetti, dansare, oändliga klädbyten och högt tempo. Men musiken och själva mixen känns mindre dynamisk.
Holm har numera tagit några kliv tillbaka, andra håller i trådarna, och det är förståeligt att även den här sortens show vill utvecklas och följa med sin tid.
En lite ospännande parad
Men i en line-up där veterangardet utgörs av den alltjämt förhållandevis unga kvartetten Tommy Nilsson, Andreas Johnson, Charlotte Perrelli och Jessica Andersson (hon gör sin trettonde ”Diggiloo”-sommar) och ungdomsfalangen består av sentida schlagerdarlings som David Lindgren, Wiktoria och Robin Bengtsson – och alla förstås ska få köra alla sina största hits – blir det i långa stunder en lite ospännande parad av den sortens lightversion av modern pop som är samtida schlager.
Nog blir det något medley med ”Loppan”, ”Jazzgossen” och ”En kväll i juni” med årets obligatoriske komiker Özz Nûjen i en yellow polka dot bikini som självklart klimax. Och visst får årets doldis, musikalartisten Bruno Mitsogiannis, presentera sig med både stil och finess i ett nummer baserat på hans huvudroll i ”Jersey boys”, showen om 60-talssångaren Frankie Valli och hans grupp The Four Seasons.
Lindgren är spelevinken
David Lindgren är duktig på att vara kvällens spelevink, drar igenom ett imponerande speedat melodifestivalmedley och leder ledigt publiken genom ”Fågeldansen” och ”Gangnam style”-dansen. Jessica Andersson är kvällens stjärna, bra i allt hon gör och bottnar lika självklart i George Michaels ”Faith” som i Whitesnakes ”Here I go again”.
Tommy Nilsson känns trygg, stabil och faderlig i ensemblen och hettar upp hallen ordentligt med Andreas Johnson i det oväntade valet av Mando Diaos ”Gloria”.
Özz Nûjen adderar hälsosam sälta med sina ståupprutiner om invandring och kungahuset.
Men det räcker inte riktigt för att få ihop tre rakt igenom engagerande timmar. De många försöken att plocka in lite Pharrell, Timberlake och Coldplay mellan schlagerstänkarna känns ofta mest krystade.
”Diggiloo” borde bli lite mer ”Diggiloo” igen.