Djävulska solon ger trist show
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-11
SÖDERHAMN. Hur illa kan man tycka om något man samtidigt kan älska? Hur kan man uttråkas så svårt av något med så mycket vackert dolt?
Det är frågor för långa kärleksrelationer och därmed för mitt förhållande till Deep Purple.
I bilen på väg till Rockweekend dyrkar jag dem varje kilometer. När jag kommer fram glömmer jag varför.
Först bryter sig ett Steve Morse-solo in i fina ”When a blind man cries”. Sedan kommer en långsam ”Mary Long”, avlöst av orgelsolo. Sedan följer ett nytt instrumentalsolosjok i ”Lazy”, innan det blir keyboardsolo igen.
De slösar kvalitetstid på nonsens.
Utnyttja arkiven
Ställt mot Over The Rainbows kliniska, slimmade pärlband kvällen före blir känslan extra stark.
Varför pressas det inte till den låtfest som ligger latent i deras arkiv?
Varför spelar de inte ”Knocking at your back door”? Eller sköra ”Clearly quite absurd” från albumet ”Rapture of the deep” (2005)?
”Vad som helst”
Eller vad som helst från underskattade ”Purpendicular” (1996)? ”Loosen my strings”? ”Sometimes I feel like screaming”?
Vad som helst, utom dessa djävulens solon?