Berusande punkparty
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-06
Green Day älskar sin publik: Ni är bättre än USA
GÖTEBORG. När fansen stormar scenen kastar inga vakter ned dem.
Billie Joe Armstrong har ett annat sätt att hålla ordning:
Han kysser ned dem.
Inför ”East Jesus nowhere” pekar Billie Joe Armstrong på en 13-åring, som alldeles snart ska lyftas upp, och säger:
– You look like you’re nine.
Bjuder upp på scenen
Det sägs av en 38-åring som ser ut att vara 19 (om man inte noggrant granskar storbildsskärmarna). Green Day-stjärnan beter sig som om han är ett av fansen längst fram, som om detta är hans enda chans. Han springer, hoppar, gapar, skriker, viftar, dansar, ramlar; han ser ut som om han en kort stund får befinna sig bland sina idoler.
Hela kvällen är marinerad i den känslan. Man får intryck av att han verkligen, utan baktanke, vill att alla ska involveras, att stupet mellan den upphöjda scenen och kravallstaketet ska täppas igen.
Publiken görs till en helt bärande vägg. Det är ett förtroende den förtjänar och förvaltar. Efter att Ulleviläktarna ensamma sjungit ”Boulevard of broken dreams” faller sångaren på knä, gör ”I’m not worthy”-gesten och säger:
– Better than America.
I ”Longview” tas tre fans upp, för att sjunga eller skrikskratta i varsin vers. I ”East Jesus nowhere” får 13-åringen styra folkets vajande händer. Och när en tjej rusar fram i ”Are we the waiting” lämnas mikrofonen till henne. Hon sjunger färdigt, innan en puss på munnen får henne att – till synes svårt kysschockad – självmant hoppa ned.
Det är en metod som borde ingå i kravallpolisutbildningar.
Kärleken räcker
Det finns en berusande, livfull känsla i hela händelsen, i den här unika arenapunkfesten. Den rödslipsade, svarthåriga tonårsgenerationen får för sällan stå på Bruce Springsteen-kompatibla arenor och sjunga om hjärngryta. Scenen fyller ena långsidan, stämningen blir inte U2-massiv, men energin, hängivenheten och kärleken på innerplanen räcker. Det är roligt. Man blir glad.
Det är en uppsluppenhet som dock fasar ur, just efter ”King for a day”: där infaller sommarens mest absurda medley. Underliga utstyrslar förs in, utan motiv lägger sig alla ned, och det påminner om känslan av ett plötsligt snedrus hos folk man nyss kommit fint överens med.
Festen ballar ur
Jag undrar varför festen behövde balla ur så här? Var de tvungna att ta på sig de där tokiga hattarna, lägga sig på golvet och sjunga The Rolling Stones? Hade vi det inte trevligt som det var?
Jo, det hade vi.
Aftonbladets