Självsäker metalfest
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-18
Volbeat härmar så vilt att det blir unikt
ARVIKA. Volbeat är inte ett band.
Volbeat är hur många band som helst.
En hel rock- och metalgenre, koncentrerad till 75 sprängtighta minuter.
Att lyssna på danskarna är att lyssna på en skivsamling.
Referenserna till den egna musiksmaken är ständiga, vävs in som beundrande hyllningar i allt.
Elvis-elegans
Slayers diaboliska ”South of heaven”-riff avslutar ”Pool of booze, booze, booza”. Johnny Cash-fraserade ”Sad man’s tongue” tillägnas Ronnie James Dio, gitarristen Thomas Bredahl får punkskråla i ”The garden’s tale”, Michael Poulsen hetsar till en moshthrashig wall of death – modifierad till ”wall of löööv” – i ”Rebel monster”. Lars Ulrich-rullningar och James Hetfield-tonfall, Elvis-elegans och Misfits-revor viner växelvis genom den målmedvetna, partyladdade metalrocken.
De härmar så vilt att det blir unikt. Sekundvis kan de låta som tjugo olika grupper – ändå räcker en upptakt för att säkert höra att det är Volbeat.
Fullständig självsäkerhet
På en rock’n’roll-estetiskt perfekt scen, med Marshall-vägg och två metalltrappor upp till trumsetet, visas fullständig självsäkerhet. De har en samspelthet som verkar fiktiv, ljussättningen är lyxsnygg. De avslöjar två nya låtar, inför septembersläppet ”Beyond hell/above heaven”, och lär med den här formen förbli allmän tältskrålarfavorit länge.