Amanda: Jag var rädd att jag hade bränt mitt namn
Uppdaterad 2023-05-08 | Publicerad 2009-01-23
Folkets och kritikernas älskling har tvättat bort ”Idol”-stämpeln
18 månader.
Så lång tid tog det för Amanda Jenssen, 20, att lägga Sverige för sina fötter.
– Jag satte mig på ett tåg från Lund och kom aldrig tillbaka, säger Rockbjörnens nya drottning.
Hon är försiktig med orden, känns luttrad som en tre gånger så gammal artist. När vi möts på ett café i Vasastan i Stockholm flackar hennes blick ofta till skivbolagsrepresentanten bredvid mig, och frågor som ens snuddar vid det privata förblir obesvarade.
Men kanske är det just denna avighet som förklarar varför Amanda Jenssen lyckas där andra ”Idol”-stjärnor går bet: blott 20 år gammal har hon vunnit både en bred publik och respekt bland landets musikkritiker.
Och, framför allt, två blytunga Rockbjörnar.
– Jag har valt att fokuset ska vara på musiken. Det ska inte vara “Amanda som gör-det-och-det och som också spelar musik ibland”. Det är så lätt att bara bli kändis, och det vill jag inte bli, säger hon.
När 2008 tog sin början var Amanda Jenssen en nybliven ”Idol”-tvåa som stod inför ett vägskäl i karriären. Den enkla vägen hade varit att slå mynt av ”Idol”-berömmelsen och göra en snabb, kommersiell skiva med hjälp av inhyrda låtskrivare. Den svåra: vända ”Idol” ryggen och köra sitt eget race.
Ville inte hamna i fack
Valet visade sig vara lätt.
– Jag vet ju hur folk ser på ”Idol”, säger hon försiktigt när ämnet kommer upp.
Du menar att det är ett kommersiellt program?
– Exakt. Jag var orolig att folk skulle lägga mig i ett fack och inte ge mig någon chans. Jag var riktigt rädd för det. Men allt jag kunde göra var att fortsätta göra mina egna låtar och ploga min egen stig.
Du hade kunnat göra en snabb ”Idol”-skiva ...
– Det är känt att det är lite dagsländevarning på det där. Jag var rädd att jag hade bränt mitt namn, att jag hade förbrukat min chans. Det är ju allmänt känt att det inte är det kreddigaste sättet att komma fram på. Men det gick ju bra ...
Det gjorde ju det. Skivan ”Killing my darlings” släpptes den 7 maj 2008, hyllades i pressen och sålde platina (40 000 ex). En succéartad sommarturné senare stod Amanda Jenssen stadigt på sina egna artistben.
”Han blev min bästa vän”
Och ”Idol”-etiketten var ett bleknat minne.
– Jag hade turen att träffa (Wannadies-sångaren och producenten) Pär Wiksten. Han blev min bästa vän, och han lärde mig väldigt mycket. Han tog mig under sin vinge kan man säga. Sen hade jag sån sjuk tur att jag träffade folk som inte såg ”etiketten”, utan att det fanns något bakom den, säger hon.
”Absurt” att slå Robyn
Amanda Jenssen var flerfaldigt nominerad på Grammisgalan (fem kategorier) och P3 Guld-galan (två), men kammade noll i båda fallen. När Aftonbladets läsare säger sitt står hon dock som vinnare i klasserna Bästa nykomling och Bästa svenska kvinnliga artist. Amanda spricker upp i ett lyckligt leende när hon fingrar på den åtråvärda nallen.
– Det är extremt stort! Det är det mäktigaste priset eftersom det är folket som röstar, och det är ju folket som slutändan låter mig hålla på med det här. Det är den finaste bekräftelse man kan få.
I fjol turnerade Robyn med Madonna och klev fram som Sveriges nya internationella stjärna. Ändå tycker svenska folket att du är större.
– Det är helt sjukt. Absurt. Jag har inte analyserat det förrän du sa det nu. Men det är faktiskt helt ofattbart ...
– Folket är alltid den slutgiltiga juryn. Det är egentligen bara det som betyder någonting. Det är ju de som kommer på konserterna och köper ens skivor.
”Nu har jag aktiebolag”
Det har gått 18 månader sen du gick på audition för “Idol”. Om du jämför med den tjejen, hur har hon förändrats av allt som har hänt?
– Det har varit en cirkus. Det är som att jag satte mig på ett tåg från Lund och aldrig kom tillbaka. Jag menar, jag har ju varit tillbaka och hälsat på, men ... jag har verkligen flyttat. Jag är bara en skånetös som brukade sitta på mitt rum och skriva musik. Och nu har jag ett aktiebolag.