Röyksopp har kul – på riktigt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-03
ARVIKA. Det finns visuella faror i att ställa en syntduo på en scen. Inget kan vara mer glädjelöst än det.
Att Röyksopp klarar sig, att de inte alls verkar så instrumentlåsta som de är, måste ha den enklaste av förklaringar.
Jag tror inte det är för att Anneli Drecker gästar innerligt, eller att Karin Dreijer Andersson gör entré som uggla. Jag tror inte ens det är för att Robyn hinner ordna totalt party i ”The girl and the robot”, sjungen mot en Svein Berge i robotmask.
Danskalabalik
Jag tror det är för att de på riktigt, ärligt, djupt känt och uppenbart, gillar det här. Att de har kul, och att de visar det. Tacksamma för att vara något så unikt som ett norskt band som Sverige gillar.
De möts av ett Apollotält fyllt till löjets gräns. Folk hänger högt uppklättrade i stålpålarna.
Allt bidrar till en danskalabalik som flera gånger tvingar dem att mota frontraderna bakåt.
De bygger effektivt, pumpar maximal dynamik ur sin gladledsna, infalls-
rika popelectro.