Det finns för få Ken Levine i spelvärlden
Peter Ottsjö: Bioshock-skaparen tar sitt ansvar som ingen annan i spelbranschen
Spel har numera yttrandefriheten på sin sida.
Men bara Ken Levine verkar ha fattat innebörden av det.
Under en junidag tidigare i år blev det ett himla hallabaloo i spelvärlden.
Högsta domstolen i USA beslöt att att tv-spel skulle få samma skydd av yttrandefriheten som filmer och litteratur. Plötsligt stod välkammade studiochefer i kö för att tala om konsten och kreativiteten. Under ett segerrusigt dygn var ”det fria uttrycket” allra högst upp på dagordningen.
Synd bara att deras utspel kändes lika falska som sängkammarleendena på deras noga utvalda pressbilder.
Studiochefer skiter i såna saker som kulturellt värde. När Högsta domstolen inte ser på handlar det inte om spel, utan om produkter. Det handlar inte om kreativ frihet, utan om maximal vinst. Det handlar inte om konst, utan om att bygga en franchise.
Men det fanns ett undantag den där dagen och det undantaget heter Ken Levine.
Om det finns en berättartradition i den överbefolkade FPS-genren rör det sig om kolonialamerikansk propaganda som i bästa fall kan avfärdas som Michael Bay-action. Eftersom stora förläggare inte vill göra någon upprörd porträtterar de en städad version av militära konflikter, gärna insvept i Stjärnbaneret. Speldesignen i det genomsnittliga shooterspelet må ha tagit sjumilakliv sedan ”Dooms” dagar – men det har rätt lite med yttrandefrihet att göra.
Yttrandefrihet handlar om ord och det var det Ken Levine förstod den där junidagen.
”Vi som kreatörer ska välja våra ord med omsorg, och förstå dess kraft”, skrev han i ett öppet brev till spelsajten Kotaku.
Spelen ”Bioshock” och ”Bioshock infinite” från Levines studio Irrational kan fungera som ett gravt underbetyg åt genrekollegornas enfald. Det är två shooters som från två olika håll belyser det amerikanska experimentet, som vågar ställa utmanande frågor om sakernas tillstånd, som är djupt rotade i både det politiska och kulturella landskapet. Irrationals ”Bioshock”-dubbel är beviset på att spel kan korsbefrukta äldre kulturella uttryck med det nya mediets interaktion och föda fram ett slags konstnärlig gränslöshet. De berättelser Ken Levines studio skriver känns aldrig påklistrade i efterhand utan snarare djupt inbäddade i programkoden.
På alla pressbilder jag såg den där junidagen var det idel leenden hos de välkammade studiocheferna.
Alla log utom Ken Levine.
Symboliskt nog för en man som är redo att ta ansvar för sina berättelser, som ser spel som något än antiintellektuell underhållning.