Du kommer inte att köpa detta
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-29
Blazblue: Continuum shift
Inte en chans att du kommer köpa det här spelet.
Jag vet vem du är: vit man, över 20, ”Fifa” och ”Black ops” i bokhyllan.
Du är inte typen som köpte sin Xbox för att importera handritade J-rollspel och arkadfighters med lolita-komplex, om man säger så.
Och det är din förlust. För oss med lite vidare vyer är nämligen ”Blazblue: Continuum shift” en sån gudagåva att 24 december borde döpas om till lilla julafton. Vi har fått vänta länge, men det var värt det: Arc System Works nya fightingspel är som om ”Street fighter” var en Studio Ghibli-film – smidigt, sofistikerat och framför allt sanslöst snyggt. Varenda scen i spelet fullkomligt dryper av detaljer.
Att kalla det smakfullt vore att ta i, men det är så vansinnigt välritat att man vill sätta en guldram på TV:n när man spelar det.
”Blazblue” är hårdrostad hardcore, av det slag som kräver att du lär dig termer som ”rapid cancel”, ”barrier burst” och ”distorsion drive” för att du ska ha en chans i ringen. Vilket inte är fullt så farligt som det låter. Trots den saftiga mängden innehåll är ”Continuum shifts” största bragd att det omedelbart tar dig i handen och inte släpper taget förrän du är fullärd. Spelets inbyggda kunskapsdatabas med tillhörande tutorial-läge är så pedagogiskt djuplodande att det borde belöna dig med högskolepoäng istället för achievements.
Det kräver en enorm självdisciplin, men lita på att det är värt det: ”Blazblue” borrar så djupt som ett spel kan göra utan att punktera jordskorpan. Och även om det är lätt att distraheras av allt visuellt oljud som konstant täcker skärmen känns varenda combo i hela kroppen.
Jag förstår att allt det här inte säger dig någonting. Att inga ord i världen kommer få dig att öppna plånboken för en 2D-fighter med Disney-grafik. Och det är synd.
För ”Blazblue” skulle inte bara göra dig till en bättre spelare. Det skulle göra dig till en bättre människa.