Prålig luftpastej man snabbt glömmer bort

Alfred Holmgren

Assassin’s creed chronicles: China inspireras av klassikerna – men kommer inte bli en

STEALTH På en spelsajt anges ”Assassin’s creed chronicles: Chinas” genre som ”historic”.

Jag antar att de menar spelhistorisk.

Det är omöjligt att skaka av sig känslan att man återigen beträder den blodiga marken från ”Prince of Persia”. Omöjligt att spela inledningen utan att påminnas om den i ”Another world”. Omöjligt att inte lirka upp banornas intrikata pussel – som går ut på att ta sig förbi vakter utan att råka passera deras synfält – utan att tänka på ”Mark of the ninja”.

Tyvärr är det nästan lika omöjligt att höja på ögonbrynen.

Grumlig design

I likhet med alldeles för mycket som släpps under Ubisofts flagg blir 2d-spinoffen ”Chronicles: China” aldrig mer än en spelbar checklista över de moment som man anar att deras fokusgrupper krävt. Här finns flärdfull grafik, en rudimentär story, upplåsbara förmågor och något slags försök till stridssystem (samt Uplay-funktioner som absolut ingen i hela världen kan ha bett om). Speldesignen är inte på långa vägar lika grumlig som i huvudserien, men utvecklarna försitter aldrig en chans att uppfinna lösningar på problem som inte existerar till att börja med. Man skulle kunna hyvla bort hälften av spelets features utan att ett enda plus skulle ryka.

Bitvis berusande

Det här betyder inte nödvändigtvis att ”Chronicles: China” är ett särskilt tråkigt spel. Åtminstone inte att titta på. Spelvärlden tycks vara målad i utspädd tusch som fortfarande inte hunnit torka på rispappret. När flera lager av flödande färg forsar förbi under ens fötter blir effekten smått hypnotisk, liksom när man punkterar en vakt med sitt svärd och blodet sprätter ut som om det vore rött bläck man skakade av från en pensel. Att kartlägga vakternas rutter och staka ut en flyktväg som skär som ett snitt genom all denna skönhet är bitvis berusande.

Tyvärr går samma väg också oundvikligen genom ett minfält av små irritationsmoment. Kontrollen är inte lika exakt som vakterna är oförlåtande, kartan är svårtydd (och går inte alls att zooma ut tillräckligt långt), hela konceptet blir blixtsnabbt enahanda. Att seriens första sejour i Kina förpassas till denna blygsamma spinoff är också ett enormt slöseri. För att inte tala om det faktum att ännu en kvinnlig protagonist får nöja sig med att dansa runt i kulisserna bakom seriens tyngsta pjäser.

Suddas ut från historien

Mest av allt känns det som en prålig luftpastej; man ser nästan framför sig hur ”Assassin’s creed chronicles” suddas ut från spelhistorien i samma hastighet som man löper genom banorna, hur bläcket löses upp i ens fotspår tills bara det bleka rispappret återstår.

Ubisoft hade förmodligen betydligt större ambitioner än så när de mödosamt bockade av alla punkter på sin checklista. Men om 20 år är det fortfarande ”Prince of Persia” aspirerande spelskapare kommer rulla ut sitt kalkeringspapper över.