Fantastiskt djupt – och tjurskalligt

ACTIONROLLSPEL Det finns ett par arketypiska spelkategorier vi ständigt ser nya varianter av, kanske med lite upputsad grafik eller någon gimmick. På ytan är ”Demon’s souls” ett av dem – ännu ett actionrollspel där man skapar en hjälte av typen riddare eller magiker, för att sedan slåss mot demoner och annat oknytt i en klassisk medeltida värld.

Men ”Demon’s souls” är inte det spelet.
I stället är det ett skoningslöst prov på din skicklighet, taktiska förmåga och framförallt tålamod. Det är på många sätt antitesen till alla episka actionspel vi har blivit översköljda med de senaste åren. Visst, här finns drakar och demoner som gott och väl fyller upp skärmen. Men nyckeln till framgång är uthållighet, precision och taktik. Ett felsteg eller missad parad kan leda till en förtida död, till och med mot en vanlig zombie. Jag har inte suttit så här koncentrerad på att överleva i ett spel på många år, förutom möjligen när jag spelade ”Heavy rain”. Straffet för döden är nämligen hårt.
Men skillnaderna slutar inte där. Spelar man online vävs ens värld samman med andra spelares. På marken kan man läsa varningar som andra har ristat in, och genom att studera blodet från de fallna också få en föraning om vad som väntar. Främmande spelares konturer skymtar förbi som olycksaliga fantomer, ibland tar de sig igenom barriären mellan världarna för att anfalla ouppmärksamma vandrare. På så sätt är ”Demon’s souls” en märklig hybrid av actionspel och onlinerollspel.
Det är ett fantastiskt djupt spel i all sin tjurskallighet. Det finns anledning att återvända gång på gång, inte minst för att karaktärsklasserna spelas så olika – en tempelriddare kommer uppleva ett annat spel än en magiker.

Men det hade vunnit på lite hederlig pedagogik. Det är roligt att få lista ut hemligheter själv, men spelsystemets grundförutsättningar hade gärna fått förklaras. Den spelare som – kanske med viss möda – har klarat av låt oss säga ”God of War 3” och tänker att han vill ha något liknande att bita i kommer att bli besviken. För att inte tala om lemlästad och dräpt hundra gånger om. Många kommer inte ens att orka ta sig förbi den första nivån, så förnedrade att de håller sig till ”Wii Sports” i framtiden.

Å andra sidan är det svårt att inte le åt den tanken.