Spelet som får varje unge att kräva Kinect
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-11-12
Supergulliga Kinectimals lär sälja drösvis av Kinect-kameror
SIMULATOR/MINISPEL Till mina grannar på andra våningen: bry er inte om dunsarna ni undrat över den senaste veckan. Det är bara jag som spelat död.
”Kinectimals” är helt banbrytande. Det är nämligen det första spelet som vill att jag faller ihop i en hög på golvet. Det vill att jag gör piruetter, hopp och skutt.
Kinect tittar stumt på när jag gör mig till åtlöje.
Det gör inte tigerungen i tv:n. Den tar efter, spinner av välbehag och hoppar glatt fram för att stryka pälsburret mot insidan av rutan.
Ibland känns gränsen mellan mig och den skimrande paradisö som de små blivande rovdjuren skuttar runt i som en tunn, tunn, hinna. Jag kan bara föreställa mig hur förtrollande ”Kinectimals” måste te sig för en sjuåring. Varenda bortskämd unge kommer att kräva en Kinect av tomten i år.
Kinects gömda skatter
Yes, det här är ”Tamagotchi” för HD-generationen, ”Nintendogs” för tiotalet. Fast till skillnad från den gamla husdjursduon kräver det här ingen sträng uppfostran eller regelbundna tider. Du kan förstås säga vacker tass till din tigerunge. Klappa den, mata den och borsta den. Men den kommer lik förbaskat att äta upp dig om några år. Så i ”Kinectimals” står tiden still och allt är så härligt och puttenuttigt att man nästan glömmer bort det viktigaste.
På paradisön göms några av Kinects hittills främsta skatter.
Minispelen – de är fler än du tror – är piggare och bättre än ”Kinect adventures”, ”Kinect sports” och ”Joy ride” tillsammans. Ta bara det söta ögonblicket när ens burrige vän hoppar upp på en radiostyrd bil som man styr med överraskande hög precision. Eller den enkla glädjen i att slå på en badboll fram och tillbaka. Eller när man bredsidar en fotboll mot olika måltavlor. Det finns fler exempel och de flesta är små glimtar av en framtid där Kinect stakat ut sin egen kurs, en bit bort från både Wii och Move.
Man ska förstås förvänta sig denna säck med idéer av brittiska studion Frontier. De är gänget bakom så vitt skilda spel som klassiska ”Elite” och mästerliga ”Lost winds”. De planerar att ta över världen med technothrillern ”The outsider”. De har dessutom hunnit bli både vuxna och föräldrar – så nu har de barnspel på repertoaren.
Och barnen har kanske överseende med vissa grejer.
Som att man själv, som ju är kontrollen, är väldigt bångstyrig många gånger.
Kinects killer app
Det är märkligt, för när jag kastar en frisbee i verkliga livet brukar den lekande lätt flyga iväg när jag släpper greppet. I ”Kinectimals” funkar det ungefär var tredje gång. Så här är det i de flesta minispelen – på ett eller annat sätt är jag helt enkelt en medioker kontroll, full av brister.
Frontier har dessutom haft den dåliga smaken att förse spelet med en vedervärdig ciceron – en surikat (googla det) med vingar som jämt och ständigt flyger in i bild och sabbar stämningen med sitt ändlösa babbel om hur stor och spännande ön är. Överlag vill spelet gärna bestämma vad jag ska göra härnäst – snarare än att jag får upptäcka saker i min egen takt.
Däremot råder det ingen tvekan om en sak. ”Kinectimals” är så gulligt att inga invändningar i världen kan stoppa det. Det lär sälja drösvis av de där svarta kamerorna.
Så nu väntar jag bara på att det ska börja dunsa hos grannen.