Tiden har hunnit ikapp Zelda: Ocarina of time
Uppdaterad 2011-08-17 | Publicerad 2011-06-30
Fortfarande fantastiskt
– men inte längre bäst
ÄVENTYR Om det finns en bibel för tv-spelsgenerationen ser den ut så här.
”Ocarina of time” är ett svårt spel att skriva om; det känns som att recensera någons religion. Ända sedan den första, bokstavligt talat gyllene Nes-kassetten har det funnits något sakralt över ”Zelda”. Debutspelet lade grunden för en hel genre. ”A Link to the past” hålls som 16-bitserans kanske främsta mästerverk. Och originalversionen av ”Ocarina of time”, som släpptes 1998 till Nintendo 64, har det högsta Metacritic-snittet för ett spel någonsin – 99 av 100.
Med tiden har det förvandlats till något av en förbannelse för Nintendo. ”Ocarina of time” har blivit deras ”The catcher in the rye”, deras ”Appetite for destruction”, deras ”Final fantasy VII”. Ingen tror på allvar att de kommer överträffa det (allra minst med kommande ”Skyward sword”).
Magiskt – och miserabelt
Första gången jag spelade ”Ocarina of time” var för drygt tio år sedan, när det i mångas ögon redan funnit sin naturliga plats som världens bästa spel. Jag minns det som en omväxlande magisk och miserabel (varje gång jag fastnade på ett pussel) upplevelse. Även om ”Zelda”-seriens grottor aldrig riktigt fallit mig i smaken var det omöjligt att värja sig mot ”Ocarina of times” förhäxande skönhet. Det var ett spel man spelade med huvudet böjt i vördnad.
Svårt att återvända till
Sedan den där magiska sommaren är det som om jag lagt mina känslor för ”Ocarina of time” i ett köldfack, knappt vågat tänka på det mer, för rädd för att grumla mina minnen av det. För varje år som gått har jag intalat mig att risken att bli besviken vid ett eventuellt återseende bara ökat. I spelvärldens kollektiva minne har spelet nämligen antagit proportioner inget annat kan mäta sig med.
Medan de flesta stortitlar tappar värde för varje år som går – hur många håller idag ”Perfect dark” eller första ”Halo” som världens bästa fps? – har ”Ocarina of time” bara fått högre och högre status. Och då var utgångspunkten inte direkt blygsam. Redan innan det hade släppts visste alla att det var en klassiker, kanske den största någonsin. Idag har det i stort sett lika många bokstavstrogna anhängare som det finns aktiva spelare; en av extremt få titlar som man gång på gång ser överst på listor över tidernas bästa spel. Det är liksom ingen slump att Nintendo valt ut just det här spelet som försenat flaggskepp för sin 3DS. Om inte ”Ocarina of time” kan rädda konsolen kan inget spel göra det.
Stark djupkänsla
Inget av det här betyder egentligen att ”Ocarina of time” är det perfekta tv-spelet, men det symboliska värdet är omöjligt att överskatta. Att klaga på dess enstaka brister känns som att sitta och ringa in korrfel i Bibeln. Dels skulle många säga att det är att missa poängen något, dels är det inte nödvändigtvis något man gör med hälsan i behåll.
På så vis gör ”Ocarina of time 3D” saken väldigt lätt för mig. Utöver att hela Hyrule tapetserats om – de smetiga Nintendo 64-texturerna har restaurerats med storartat resultat – är det samma spel som det alltid varit och alltid kommer förbli. Det enda som hänt är att det om möjligt blivit ännu vackrare – och begåvats med den kanske starkaste djupkänslan i ett 3D-spel hittills. Hjärtat hoppar över ett slag när solen stiger över Hyrules skimrande ängar och ljusreflexerna tycks sträcka sig som ett pärlband ut genom skärmen.
Vackraste spelvärlden någonsin
Precis som första gången jag spelade ”Ocarina of time” är det själva naturupplevelsen som gör starkast intryck. Trots hård konkurrens från spel som ”Okami” vet jag inte om någon spelvärld varit lika vacker som Hyrule i denna ursprungliga polygonskepnad. Frånvaron av flashiga effekter – och ibland till och med musik – framhäver det majestätiska i varje scen. Även om det är fantasy rakt igenom känns många av omgivningarna osminkat naturliga, rentav rofyllda. Att spelet tycks ha ett mycket lägre tempo än dagens titlar beror förmodligen mest på att jag så ofta bara stannar upp och andaktsfullt blickar ut över Hyrules smaragdgröna slätter, gyllengula klippgångar och gnistrande natthimlar.
Antikt klockverk
Men även guld kan devalveras. Trots att jag förstår de människor som tycker att ”Ocarina of time” är 
i samma ögonblick som Link sätter sin fot på Hyrule field går det inte att förneka att det är ett antikt klockverk som tickar under den förgyllda ytan.
Frånvaron av separat kamerakontroll driver en till vansinne i vissa situationer. 3D-effekten är som sagt fantastisk, men i ett spel som förlitar sig så mycket på sin stämning är det förödande att ständigt – och jag menar ständigt – påminnas om teknikaliteter som betraktningsvinkel och 3D-volym. Och striderna – jag kan inte riktigt förmå mig att säga något positivt om dem. De är klumpiga, monotona och irriterande, sällan mer än bråkiga bromsklossar som ploppar upp varje gång man kommer in i ett nytt rum (eller tillbaka till ett gammalt – när ”Ocarina of time” släpptes godtog folk fortfarande respawnande fiender).
Skalan överskuggar bristerna
Många läsare kommer hata mig för det här, men jag misstänker att tiden kommer ge mig rätt. Till skillnad från ”Super Mario 64” är ”Ocarina of time” uppbyggt av för många olika komponenter för att alla ska ha kunnat åldras med värdighet. Det är ett hantverk så episkt – och på samma gång så intrikat – att man än idag häpnar, som inför en antik katedral. Blotta skalan överskuggar med lätthet alla brister.
Det är fortfarande en titel många kommer fortsätta tillbe år ut och år in, ett orubbligt monument över Nintendos storhetstid, en trygg punkt att återvända till i en allt stormigare spelvärld.
Men bara en falsk profet skulle kalla det världens bästa spel.
Följ Spela!
Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?
Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.