Våldsamt ögongodis

Kristofer Ahlström

Afro samurai gör så man skrattar

Jag vet, det här med roastningar är så sjukt uttjatat.

Men jag kan inte låta bli att ta fram ”Afro samurai” som en länk i den associationskedjan. För det som gör att de amerikanska roastprogrammen kommer undan med sina brutala obsceniteter är att de är så över toppen-grisiga att man som en ren självförsvarsreflex måste skratta.

Och samma princip gäller för tv-spelsvåldet. Under våren har vi sett motorsågsmassakreraren i ”Madworld” vräka på med bisarrtortyr – för att bara segla undan kritiken på en störtflod av stiliserat bodysplatter.

”Afro samurai” jobbar med samma metoder.

Det är så mycket slow mo-styckningar och flinkt fileande av motståndarninjor att man inte orkar slänga upp någon moralparering. Ja, det är blodspolat, men det är också en våldsskildring som inte går att ta på allvar, eller uppröras över.

Storyn i ”Afro samurai” är baserad på en anime som fått bärhjälp i västvärlden tack vare röstinsats från Samuel L Jackson och ett soundtrack från Wu Tang-klanledaren The Rza. Iförd mikrofonfrisyr hackar och slafsar man sig genom en celshadad värld och krokar samman långa kombinationer av svärdsvingande manövrar à la ”Ninja gaiden” eller ”Devil may cry”.

Men ”Afro samurai” saknar föregångarnas originalitet – och i synnerhet deras bossfajter – vilket gör att man till slut står knädjupt i ögongodis och känner sig rätt mycket som valfri fiende i spelet.

Kluven, alltså.

Trumvirvel.