Ett pajigt spel – i flera bemärkelser

Försenade The crew är till slut här – men lär inte göra någon belåten

RACING Jag känner mig som Benny Hill.

Poliserna i backspegeln rör sig som uppspeedade myror. Jag har precis lurat dem med en U-sväng, men när jag tittar tillbaka för att njuta av min lyckade fint förvandlas mitt leende till en mask av misär. Polisbilarna tycks starta med femmans växel och skjuter iväg mot mig som om min egen bil vore en gigantisk magnet. Vad jag än gör så kan jag inte skaka av mig mina förföljare.

Gudomliga poliser

Jag spelar ett uppdrag som utspelar sig inne i Dallas stadskärna. Och jag gör det på egen hand, trots att ”The crew” är en sorts mmo. Förklaringen är enkel: ingen svarar på mitt nödrop. Först efter att ha misslyckat med uppdraget tio gånger på raken och därefter desperat väntat i en halvtimme på förstärkning dyker så äntligen en annan spelare upp, vilket omedelbart förändrar förutsättningarna. Polisbilarna jagar nu bara en av oss, den andre kan ”assistera” genom att köra in i polisbilarna och försöka skapa oreda i leden. Problemet med det här upplägget är att poliserna kör som intuitiva gudar och att jag tycks äga tyngden hos en liten fluga.

Förbannad bålgeting

”The crew” är ett i flera bemärkelser pajigt spel. När ai:n inte beter sig som en förbannad bålgeting ägnar den sig åt särdeles vidrigt gummibandsfuskande och perfekta kurvtagningar i omöjliga hastigheter. Onlinebiten är svåråtkomlig och frustrerande. Storyn, en sorts ”Fast & furious”-dekokt där Gordon Freemans dubbelgångare ska hämnas sin mördade bror, är pinsamt usel. Körkänslan och krockfysiken haltar betänkligt.

Men ibland skiner den fina lacken igenom den centimetertjocka rosten. Ett uppdrag som låter mig tävla med en offroad-bil mot en asfaltskramare är fantastiskt roligt och låter mig ta flera genvägar genom skog och mark som min motståndare är oförmögen att ta.

Vansinniga vidder

Och så har vi ju de vansinniga, timmeslånga loppen som sträcker sig över flera stater och där vi får ta del av ”The crews” enda egentliga trumfkort: kartan. Hela USA återfinns här i komprimerad form och vill man så går det bra att köra från kust till kust, en ansenlig uthållighetsbedrift. Tyvärr är det bara storleken som imponerar – rent estetiskt är ”The crew” ett skrangligt och ålderdomligt bygge som ligger ljusår efter den grafiska grannlåt som ”Drive club” och ”Forza horizon 2” erbjuder.

Den enda typen av epik som utvecklaren Ivory Tower bemästrar är den komiska sorten. Vare sig man själv jagar skurkar eller tvingas fly hals över huvud från ordningsmakten är det omöjligt att inte le åt eländet.

En del av mig vill begrava spelet här och nu. En annan del av mig vill göra det till tonerna av sprallig saxofon-musik.