Nattsvart saga att bli lycklig av

helskärm

PLATTFORM På 1200-talet ”skapade” den katolska kyrkan limbo, en plats mellan himmel och helvete. Tanken var att avlidna barn som var odöpta – och därmed ovärdiga att passera pärleporten – skulle kunna finnas här. Det kallades en barmhärtighetshandling.

Knappt 800 år senare skapar Playdead Studios någonting som heter likadant, fast som skiljer sig på ett fundamentalt plan: här står ingen barmhärtighet att finna.

”Limbo” är en tvådimensionell plattformssaga om en pojke utan namn som vaknar upp i en värld utan färger – och påbörjar ett äventyr som aldrig visar honom någon nåd. Det finns fällor i spelet, och de spetsar, skivar samt krossar en. Men man försöker alltid igen, för redan från dess första sekund är det uppenbart att ”Limbo” är ett spel som måste upplevas.

Det är svartvitt, men mest svart. Det är en ond, brutal mardröm som man ibland bara vill vakna upp ur. Man träffar andra barn där nere – siluetter utan ansikten, röster och namn – men de flesta av dem hänger i snaror eller ligger livlösa och guppar i små vattendrag.

I ”Limbo” finns dock ljuset också. Stillsamt vackra stunder och speldesign så enkelt genial att man inte kan känna sig annat än lycklig. Grunden är fysikbaserade pussel, och här lyckas Playdead uppnå saker som äventyrsgenren kämpade med i årtionden: gåtorna är aldrig är så svåra att man blir frustrerad, men alltid så svåra att man känner sig oerhört intelligent när man löser dem.

Det skulle kunna vara längre, och dess berättelse skulle haft rum för ytterligare en dimension – men ”Limbo” har andra kvaliteter, saker som är svåra att sätta ord på. Du måste bege dig dit, till skärningspunkten mellan vitt och svart, hopplöshet och eufori, diaboliska fällor och gudomliga pussel. Du måste leta i limbo, där himmel möter helvete.

Och det du kommer att finna är en av årets allra vackraste spelupplevelser.

Johan Martinsson