Vansinne som träffar mitt i prick

Det är fullständigt omöjligt att värja sig mot galenskaperna i Saints row IV

helskärm

ACTION ”I want no other, no other lover. This is our life, our time. We are together, I need you forever. Is it love?”

Jag är på flykt från utomjordingar, har precis snott ett litet attackskepp och virvlar runt i innanmätet på en gigantisk rymdbas. Portar som precis är på väg att stängas forceras i sista stund, fiendeskepp skjuts ner, snäva gångar tacklas med millimeterprecision.

Hysteriskt, plumpt, smaklöst

Det är på många sätt och vis en oerhört tröttsam scen; en ”Star wars”-relik som parodierats eller pastischerats i alla sammanhang man kan tänka sig vid det här laget.

Men hittills har ingen fått för sig att tonsätta scenen med Haddaways 90-talsdänga ”What is love?” på högsta volym.

Volition har alltid svingat vilt med sin ”Saints row”-serie, men det är först med den fjärde delen som de träffar mitt i prick. Det är fortfarande en hysterisk, plump och smaklös spelupplevelse – men till skillnad från i de tidigare spelen har Volition här kopplat ur handbromsen helt och hållet.

Det är inte ens tal om en ”Grand theft auto”-kopia längre. ”Saints row IV” har mer gemensamt med superhjältespel som ”Infamous” och ”Prototype”.

Hela havet stormar

Skjutandet och bilåkandet är förvisso lika mediokert som i föregångarna, men den här gången är det lätt att ha överseende med den detaljen. Det är ju ändå så mycket roligare att springa i 200 knyck på motorvägen och se bilarna omkring en flyga iväg som bowlingkäglor.

Volition har lekt hela havet stormar med speldesignen. Ena stunden Hulk-hoppar man mellan hustak för att samla glödande kristaller, ögonblicket senare styr man en glittrande motorcykel i ”Tron”-miljöer, och innan man vet ordet av så befinner man sig istället i ett gammalt textäventyr.

Om det är kärlek?

Vid första punggreppet.