Gammal kärlek rostar aldrig

Kristofer Ahlström

till Punch-out!!

Här kommer en uppercut kraftig nog att korsa tid och rum.

Utan att bli för tårmilt nostalgisk kan jag bara konstatera att det första ”Punch-out!!” (1987) är min stora ungdomskärlek. Det var utan tvekan det spelet som med enkla medel visade vilken effektiv maskin Nintendos åttabitarskonsol kunde vara.

Jag kommer alltid att hålla det som det bästa spelet som släpptes under NES-eran. Det var så avskalat, så strippat på innehåll att allt som fanns kvar var själva skelettet för mästerlig spelkonstruktion: mönsterigenkänningen, millimetertajmingen och – inte minst – oförglömliga bossfajter.

Alla hyllade spelet ”Shadow of the colossus” eftersom det bara hade fajter mot gigantiska bossar som grund, men ”Punch out!” var 19 år före på den fronten.

Huvudpersonen Little Mac är lika mycket en evig 17-åring som spelets grundmekanik aldrig kommer att bli sliten i fogarna.

På gott och ont är väl också Nintendo lite för medvetna om det när de nu släpper nyversionen. Det är inte mycket som ändrats. Karaktärerna – persongalleriet är en renodlad minstrel show som skulle ge Centrum mot rasism en field day, ta bara den svarte discoboxaren från Brooklyn som pratar i falsett om sin ”hustle” – är med få undantag samma gestalter man hoppknockade på den tiden.

Samtidigt ger den uppdaterade tekniken nya möjligheter att skildra de här stereotyperna: det är såklart ett fantastiskt nöje att höra österrikaren Von Kaiser komma in till tonerna av Wagner och skråla på Wehrmacht-tyska mellan ronderna. Eller att den karibiske bjässen King Hippo ser snurrande ananaser när man prickar honom på hakspetsen. Den klassiska spelmusiken har fått en modern knorr men hjärnans signalsubstanser hoppar ändå frivolter av glädje när man hör melodierna från förr.

”Punch-out!!” är således helt och hållet ett försök att blidka Nintendos utsvultna kärntrupper, hardcorefansen. De nya funktioner de försökt slänga in – att använda de rörelsekänsliga kontrollerna eller ”Wii fit”-brädan för att fysiskt ducka undan slagen – känns lika onödiga som krystade.

Jag har de flesta rörelsemönster från alla gamla NES-spel lagrade i ryggmärgsvätskan. Det gör också att jag kan spela mig igenom det nya ”Punch-out!!” på samma sätt som det skapades: på ren rutin.

Men det om något är också beviset på att gammal spelmekanik inte behöver rosta.

Precis som gammal kärlek.