’Game of thrones’ har äntligen hittat formen

Telltale väver en fascinerande berättelse om maktlöshet i den tredje episoden

DRAMA Det finns lika många teorier om George RR Martins ”Sagan om is och eld” som tv-serien har tittare.

Men få känns lika sannolika som att det är Sansa Stark som kommer att överleva alla andra.

Ingen annan i Westeros har lika lite makt, varken teoretisk eller fysisk, som Sansa. Ingen är heller mer orättvist utskälld och nedvärderad av fansen. Folk tittar på henne och ser någon som varken är kapabel att slåss eller ränksmida, och de viftar bort henne som irrelevant.

Vad jag ser när jag tittar på henne? Inre styrka. Jag ser en karaktär vars uppväxtsaga är en metafor för hela romansviten. Någon som likt en schackbonde långsamt korsar brädet och i slutändan förvandlas till en drottning.

Förbryllande debut

Sansa är det vitala utanförperspektivet på maktspelet i Westeros. Och i sin interaktiva tolkning av Martins universum erbjuder Telltale samma sorts perspektiv på tv-serien. Kampen om tronen står i centrum, men egentligen handlar ”Game of thrones” mer om allting som går sönder under tiden. Om människor som lever och dör i smuts och om krossade ambitioner och drömmar. Om makt som korrumperar. Om svek och girighet och småaktighet som triumferar eftersom godhet är en svagare kraft.

De två första episoderna ägnade jag åt att förbryllas över vad Telltale egentligen ville med de här spelen, som storymässigt ligger inklämda mellan de stora vändpunkterna i HBO-produktionen. Men i den tredje blir det plötsligt uppenbart att det finns en tydlig tanke bakom berättelsen om huset Forrester och deras eviga olycka. Telltale finner plötsligt den röda nervtråden som löper genom spelet, och de trycker till den med full kraft.

Mängd starka kort

Och det är den karaktär i spelet som är mest lik Sansa Stark som jag finner överlägset mest intressant i den här episoden. Mira har hela tiden tvingasts spela ett slags vågspel i Kings Landing. Som kammarflicka till Margaery Tyrell, Joffreys gemål, har hon en direktkanal till kungens öra. Hon lyckas även forma en osannolik vänskap med Tyrion Lannister, som börjar intressera sig för Forresterhuset och dess tvist med Ramsay Bolton över sina värdefulla järnskogar. Som spelare har du en mängd starka kort som du kan försöka spela ut för att bäst hjälpa din familj i norr.

Allting faller emellertid samman som ett korthus i slutändan, och oavsett vilka trådar Mira har försökt dra i sänker sig plötsligt giljotinen mot hennes nacke. De mest dramatiska delarna av ”The sword in the darkness” är de minst våldsamma, och Telltale ska ha respekt för hur de byggt upp den här berättelsen hittills. Den inleder långsamt och trevande innan allting går åt helvete.

Utpekad som svag karaktär

Miras berättelse i isolation skulle kunna utgöra ett utmärkt kapitel i böckerna. Och det är lite typiskt att hon på samma vis som Sansa Stark blivit utpekad som den svaga och meningslösa karaktären hittills av fansen, för hon symboliserar vad Telltale verkar vilja säga med det här spelet. Det här är inte en berättelse om makt och episka livslöden. Det är en berättelse om de maktlösa som tvingas se på medan allting rasar omkring dem och sedan hoppas att efterskalven inte sväljer dem också.

”The sword in the darkness” är den kortaste episoden hittills, men den är också befriad från dödkött. Gared blir insvuren i Knight’s Watch och vi får några vackra vyer av den enorma isväggen i norr – men plötsligt uppenbarar sig hans verkliga roll i den här berättelsen. På andra sidan havet står Asher Forrester öga mot öga med en drake, och episoden avslutas sedan med en uppmaning om att han bör vara försiktig med hur han försöker spela ut sin hand.

Kusligt effektivt

Det finns äntligen en tydlig riktning här för storyn att röra sig i. Och mer än så: det finns äntligen ett svar på frågan om vad Telltale själva vill rent spelmässigt. Plötsligt börjar de ta till vara på faktumet att spel av det här slaget kan vara kusligt effektiva på att få folk att känna sig maktlösa istället för maktfullkomliga.

”Game of thrones” handlar i slutändan inte så mycket om att influera det politiska spelet i Westeros som att behöva genomleva följderna av det. De val du gör har, likt i ”The walking dead”, ingen stor inverkan på berättelsens riktning. Men från en dramatisk synvinkel, från karaktärernas perspektiv, kunde de inte vara viktigare. En karaktär påminner oss om det här med orden:

”Ord är luft. Det är dina val som definierar vem du är.”

Citatet är riktat åt Asher. Men det är uppenbart att budskapet är ämnat för spelaren bakom skärmen.

Carl-Johan Johansson