Ett viktigt steg för ”Pokemon”

Äntligen satsar Game Freak på att förnya serien

ROLLSPEL ”Pokemon” glorifierar djurplågeri. Man fångar vilda djur, förvarar dem i trånga utrymmen och hetsar dem mot varandra.

Det är åtminstone så djurrättsorganisationen PETA ser på saken. I deras egna ”Pokemon”-pastisch ”Black and blue” får jag spela en pokemon som fått nog av misshandeln. I en blodig fight tvingas jag ta emot attacker som svanskupering och strypkoppel från min fulla och psykopatiska tränare. Och längs vägen varvas budskap från PETA-aktivisterna med videor som visar trasiga hundar och grisar.

Det är ett spel som tvingar en till självrannsakan. Men inte av det slag PETA tänkt sig.

Blundar för kritik

Organisationen och deras extrema pr-kupper får mig nämligen att plötsligt förstå varför vissa läsare går i taket av mina recensioner. Varför de sätter döva örat till, slår bakut och i ren ilska kallar mig ”moralkärring” om jag ifrågasätter något som de håller kärt.

Jag kommer förmodligen aldrig ens försöka förstå mig på PETA:s kritik mot en av mina absoluta favoritserier – just för att jag är en hängiven fangirl. Jag tenderar att blunda för all kritik mot serien, samtidigt som jag faktiskt bankar skiten ur vilda pokemon, och sedan lämnar dem i gräset av den enkla anledningen att jag inte vill ha dem.

Älskvärda husdjur

Det kvittar vad utvecklaren Game Freak hostar upp, jag står alltid redo att ta emot det med öppen famn. Jag försöker att inte tänka på att designern Ken Sugimori har skapat en pokemon som bokstavligt talat är en sophög. Jag förlåter utvecklarna för att de släpper gamla spel med nya titlar och lite nya moment. Och att de alltid har samma upplägg: att man spelar en ung pokemon-tränare som startar sitt äventyr i en liten by någonstans ute på vischan – för att sedan fånga vilda fluffiga fantasidjur, mäta dem med andra tränares team i strider och i slutändan bli besegra alla i sin region.

Men om man bara tar sig tid att skrapa på ytan finns det otroligt mycket mer att hämta i ”Pokemon”. Något som aldrig varit mer sant än i ”X & Y”. Jag glädjs över att se mina pokemon utvecklas och bli starkare. Jag tillbringar timmar med att inreda deras pokebollar, klappa dem och mata dem med deras favoritmat – bara för att de ska vara lyckliga. Jag antar att det handlar om att varelserna väcker min modersinstinkt. Det kanske låter naivt, men varje pokemon i mitt team blir ett älskvärt husdjur snarare än en utbytbar stridsmaskin.

Har orkat lyfta ett finger

Även om man alltid har kunnat pyssla om sitt team så är många av dessa moment helt nya. Tidigare har det för det mesta känts som att Game Freak har stått och stampat på samma ställe. Men med ”X & Y” står jag plötsligt inför fler nyheter än jag kan räkna på en hand (och ja, det är mycket för att komma från Game Freak). Istället för ett platt fågelperspektiv känns Kalos-regionens miljöer mer levande. Dels tack vare den nya 3d-grafiken, men det beror även på att jag nu stöter på vilda pokemon-flockar istället för att bara konfronteras med en i taget. När jag dessutom får välja kön, hudfärg och kläder på min karaktär känns det som att serien har tagit ett litet men betydelsefullt steg mot det fullfjädrade rollspel som det alltid borde ha varit. Samtidigt flyttas fokus stundtals från stridandet – till så triviala men givande bisysslor som att så frön i en trädgård.

Ytterligare ett tecken på att Game Freak faktiskt orkat lyfta ett finger för att förnya serien är att de för första gången på 14 år introducerar en ny pokemon-typ. Men för mig heter den mest välkomna nyheten ”megautveckling”. Jag ser med tindrande ögon på när mina favoritpokemon (som Garchomp och Charizard) utvecklas ytterligare ett snäpp och blir mer kraftfullare än någonsin – även om det bara är tillfälligt, under striderna.

Olidligt mörbultande

”X & Y” lyckas tilltala både gamla och nya fans – på gott och ont. Det känns mer nybörjarvänligt än någon av föregångarna. Men ribban är också så låg att den nuddar mark. Motståndet de andra tränarna erbjuder är på tok för svagt. Och tack vare föremål som gör att jag tjänar dubbla vinstsumman för varje seger har jag konstant ett fullt förråd med förnödenheter. Jag behöver således inte kämpa för att komma någonstans – förutom i online-läget. Där är det mycket enklare att hitta andra tränare att strida mot och byta pokemon med. Jag får dock samtidigt finna mig i att ständigt slåss mot lag som är flera nivåer över mig, och den långa laddningstiden mellan varje attack gör mörbultandet av mina pokemon ännu mer olidligt.

Men dessa störningsmoment lyckas aldrig rubba det lyckorus jag befinner mig i. När vuxenvärlden med dess ifrågasättande knackar på väljer jag att skjunka allt djupare in i min bubbla. Och den här gången tänker jag varken låta PETA eller någon annan sticka hål på den.

Kerstin Alex