Osäker framtid för Nintendos nya Wii

Peter Ottsjö

Spela testade Nintendos nya konsol i Los Angeles

Världen tvivlar igen.

Som den brukar göra när Nintendo ska släppa en ny maskin.

Men det är en sak att läsa om Wii U.

En annan att faktiskt spela med den.

En simpel sving räcker inte den här gången.

När Nintendo demonstrerade Wii var allt som krävdes ett sportspel, en forehand och några videoklipp. Alla som såg hur spelaren och figuren på tv-skärmen synkade sina rörelser förstod direkt Nintendos nya sätt att spela på. Det var ingen tillfällighet att Wii länge hade arbetsnamnet Revolution.

Nu har Nintendo en kontroll med pekskärm, ett förvirrande namn, en ny konsol och en rad frågor att besvara.

Osexig vision

Svaren kom uppenbarligen inte tillräckligt snabbt för aktieägarna – Nintendo föll på Tokyo-börsen dagarna efter den luddiga presskonferensen på E3 i början av juni. Under en frågestund kort efter konferensen försökte högsta chefen, Satoru Iwata, lägga fram tesen att Wii U är en maskin som ska förena både casual- och hardcorepubliken.

– Med Wii U vill vi skapa en miljö där vi kan riva ner murarna mellan dessa två grupper och erbjuda, på en enda konsol, en upplevelse som tilltalar båda spelartyperna. Genom den processen kan vi fortsätta att utvidga antalet människor som spelar.

Förutom att det där är en rätt osexig programförklaring har den många beröringspunkter med Microsofts nya vision för Xbox och Kinect (som i sin tur är ett svar på Wii).

En kompromiss

Man kan också ana att Iwata inte säger hela sanningen. Med Wii har Nintendo svikit sin mest trogna supporterskara, de väldigt många miljoner människor som varit Mario-fabriken trogen sedan barnsben. ”Wii sports”-publiken och ”Wii fit”-entusiasterna må utgöra avsevärt större skaror men det är också en ny grupp spelare som skiter i om det står Nintendo, Microsoft eller Sony på maskinen. De rör sig fritt och hänsynslöst mellan de revir passionerade fanboys ägnat decennier åt att markera.

Wii U känns alltså mer som en kompromiss mellan ambitionen att behålla både de nya lättfotade och återerövra de gamla kärntrupperna – snarare än något som kommer att förena dem. Kursen känns allt annat än utstakad – även om Nintendo lärt oss att inte tvivla allt för mycket på deras fingertoppskänsla under Iwata-eran.

Jämförs med Ipad

Men det är samtidigt svårt att bara bortse från hindren.

Under Nintendos presskonferens var det länge oklart huruvida Wii U var en bärbar spelkonsol eller en ny stationär hemkonsol med en skärmkontroll. Den förvirringen lär Nintendo få brottas länge med. Namnet Wii U är så svagt och luddigt att de tiotals miljoner casualspelare med Wii riskerar att tro att kontrollen helt enkelt fungerar tillsammans med deras gamla maskin – i synnerhet när de ser att den kan användas med wiimotes och nunchucks.

Det finns dessutom en anledning till att det nya styrdonet redan kallas Wiipad. Men att jämföras med Ipad för med sig en rad förväntningar; en surfplatta är portabel, den har multitouch och man kan ladda den med vilka appar man vill. Wii U har inget av det där (pekskärm: ja, multitouch: nej) eftersom det inte är en surfplatta – det är en kontroll med en egen skärm. Nintendo har inte ens bestämt sig för om man kommer att kunna ta med sig kontrollen för spel hos sina vänner.

Ska ha ”bästa grafiken”

En annan fråga – en akut angelägenhet för de mest inbitna fansen – är vilken hårdvara Wii U rymmer innanför det vita skalets mjuka, runda, linjer. Nintendo är sin vana trogen förtegna på den punkten, men amerikanske chefen Reggie Fils-Aime säger till Venturebeat att maskinen kommer att ha marknadens bästa grafik för hemkonsoler.

– Vi har sagt att det blir 1080p – du kan kryssa för ”bästa grafik”-rutan. Anledningen till att vi visade demonstrationen med fågeln i trädgården var ju att understryka att de visuella hästkrafterna i Wii U finns där.

Reggie Fils-Aime utlovar också en ”bättre onlinemiljö”. Det säger tyvärr inte mycket eftersom Nintendo fortfarande är hopplöst föråldrade i den uppkopplade världen. Men att de stora förläggarna står i kö för att få ut de spelserier som vuxit sig stora på Xbox 360 och Playstation 3 – där djupgående onlinelägen ofta är ett krav – tyder på att Satoru Iwata, Shigeru Miyamoto och Reggie Fils-Aime lärt sig sin läxa.

Så vad är egentligen den stora grejen med Wii U och dess ”Wiipad”?

Ja, kanske är svaret att Nintendo ibland är lite för smarta för sitt eget bästa. Trots att vi VET att Shigeru Miyamoto och hans ingenjörer alltid utmanar rådande konventioner och alltid hittar nya briljanta sätt att spela på så söker vi febrilt efter referenspunkter i det förflutna. ”De har kopierat Apple!” ”Nu har Nintendo också gjort en surfplatta!” ”Den kommer alldeles för sent!”

Ändå räcker det med att hålla i kontrollen i några sekunder för att inse att den är just det – en kontroll. Den ser stor ut på bilderna men den ligger skönt i händerna och är mycket, mycket, lättare än man kan ana. Den 6,2 tum stora skärmen levererar visserligen inte HD-kvalitet, men ritade ändå upp techdemot till ”Zelda” med imponerande klarhet och varma färger. Kontrollen är plastig men robust – det känns som en leksak man vågar tappa i golvet utan att den går sönder (men ta inte det för bokstavligt).

Genialsk uppfinning

Jag kan förstås se poängen med att kunna fortsätta spela ”New Super Mario bros Mii” via den lilla skärmen om någon vill se på tv. Jag roas av demonstrationen ”Chase Mii” – där den med Wiipaden (om vi nu ska envisas med att kalla den det) får en helt annan överblick av spelplanen gentemot de i blindo jagande wiimoteförsedda rivalerna. Och den rörelsekänsliga Wii U-kontrollen kommer med både så kallade augmented reality-funktioner och en kamera som kan scanna spelarens ansikte. Likafullt är det en annan genialisk uppfinning som till slut stjäl all uppmärksamhet.

Någon skrev att framtidens spelande (enligt Nintendo) inte handlar om att en maskin ska klara allt – utan om att flera apparater ska förstärka en och samma spelupplevelse. Reggie Fils-Aime är inne på samma linje i intervjun med Venturebeat:

– Det är en upplevelse kopplad till den stationära konsolen. Kontrollen talar med den stationära konsolen.

Fler frågor än svar

I demonstrationerna ”Shield pose” och ”Panorama view” fungerar skärmkontrollen som ytterligare ett fönster in i samma värld som på tv:n. Med den skillnaden att när man roterar Wiipaden – hela varvet runt om man vill – får man illusionen att spelvärlden faktiskt omsluter en. Det är en uppenbarelse, en stark känsla av att Nintendo återigen uppfunnit hjulet – och ”Zelda”-fans kan redan nu börja drömma om att för första gången kunna kliva in i Hyrule.

Men tekniken ger också – i likhet med så mycket annat runt Wii U – fler frågor än svar.

Hur mycket grafisk prakt orkar konsolen pressa fram med panoramat påslaget?

Hur ska japanerna använda den möjligheten annat än till något som snabbt skulle kunna avfärdas som en gimmick?

Med vilken slagkraftig slogan ska de lyckas sälja funktionen till massorna?

Tur för Nintendo att de har ett år på sig att slipa på svaren.