Ett spel som biter sig fast med gifttänder

Men efter all väntan är satiren oväntat klen i det hyperambitiösa Grand theft auto V

helskärm

ACTION ”Satir är en lektion, parodi är en lek.”

Författaren Vladimir Nabokovs berömda citat yttrades flera årtionden innan Sam och Dan Houser bestämde sig för att göra det till kärnan i världens mest kontroversiella spelserie. ”Grand theft auto V” är den logiska slutstationen – det är ett vidrigt, manschauvinistiskt, etiskt och moraliskt fördärvat spel som tar sig in under skinnet och biter sig fast med gifttänder.

Men kanske inte på grund av de anledningar som det brittiska brödraparet medvetet sufflerar oss med.

Majestätiska vyer

Trots att jag väntat i över fem år på ögonblicket finns det inget överväldigande med mina första steg i Los Santos. Jag har sett staden förut – åtminstone till viss del – i ”GTA: San Andreas” och spelsystemen i ”GTA IV”. Men mina svala första intryck ljuger: det tar bara några minuter i den kaliforniska solen innan ”GTA V” drabbar mig med full kraft. Och sedan radas de oförglömliga ögonblicksbilderna upp: beach buggy-sladdandet i öknen, linbaneturen upp till det stora berget med dess majestätiska vyer över Los Santos, utforskandet av havsbottnens spretiga växtliv i våtdräkt. Det är så vackert att det känns som att bläddra igenom en rikt illustrerad reseguide när jag sorterar bland mina minnen.

De stora uppslagen tillhör dock de omfångsrika och dramatiska uppdragen. Rockstars genidrag är denna gång att inkludera tre spelbara protagonister som man kan växla mellan hur man vill. Inte minst de stora rånen gynnas stort av den omedelbara variationen, men som allra bäst blir det när uppdragen förläggs till landsbygden utanför Los Santos. Att som Michael, en av de nya karaktärerna, prickskjuta ett flygplan för att sedan hoppa på en båge med Trevor och jaga det störtande planet tvärs över berg och dalar i ett furiöst tempo är tveklöst en av hela spelseriens största höjdpunkter.

Enormt och spektakulärt

”Grand theft auto V” är ett visuellt spektakulärt och enormt sandlådespel, proppfullt av aktiviteter (golf, tennis, dart), fordon (bilar, flygplan, båtar, u-båtar) och lustiga möjligheter. Men det är också ett spel som vill något mer än att bara vara en leklåda – det vill sätta fingret på vår samtid och belysa de ruttna och krassa krafter som lurar under ytan.

Rockstar driver sedvanligt hänsynslöst med företag, myndigheter och kulturyttringar. Facebook-kopian Lifeinvader skildras som ett girigt och världsfrånvänt företag som inte hymlar med att de använder 14-åriga barn som arbetsstyrka. Den federala polismyndigheten FIB målas upp som genomkorrupt och villig att iscensätta fejkade terroristattacker för att höja det statliga bidraget. Renlevnadsmänniskor, yogautövare och plastiga programledare placeras också i hårkorset.

Det är ett till stora delar livstrött Amerika som ligger under lupp, ett samhälle där de stora livsbejakande drömmarna spolats ner i toaletten och ersatts med snabba kickar i form av droger, talangshowberömmelse och uppkopplingsberoende.

Kass kvinnosyn

Den övergripande bilden som Rockstar förmedlar är till viss del bitsk och vederhäftig – men långt ifrån alltid imponerande. Satiren är förutsägbar och klent implementerad (allvarligt talat, FIB?). Stephen Colbert hade skrattat slipsen av sig – av fel anledning. Vissa stereotyper är dessutom anmärkningsvärt trötta, som de svarta skurkarnas extrema överanvändande av ord som ”nigga”. Allra värst är återgivningen av kvinnor som en homogen grupp korkade, högljudda, egenkära och ytliga svikare som ska tryckas ner så mycket som möjligt. Att Rockstar inte bemödat sig att skriva in en enda intressant kvinnlig karaktär med bäring på berättelsen är en skam för vad många betraktar som spelkulturens krona – i synnerhet med tanke på hur stort karaktärsgalleriet är.

Historien är annars stundtals briljant skriven, men hade behövt mer riktning för att verkligen greppa tag. Houser-bröderna har stirrat sig blinda på den övergripande tematiken – och nästan helt tappat bort drivet i narrativet.

Mörkare än någonsin

Just den där tematiken är mörkare än någonsin i ”GTA V”, vilket i synnerhet färgat av sig på de tre huvudpersonerna. Michael är en bitter och uttråkad exgangster som lever under vittnesskydd i en lyxvilla på Los Santos soldränkta kullar. Hans liv är perfekt på utsidan, men under ytan knakar det i fogarna. Frun är otrogen, dottern umgås med porrproducenter och sonen sitter bara hemma och spelar våldsamma tv-spel. Alla klandrar de Michael för hur deras liv ser ut.

Franklin å sin sida är en typisk gängmedlem som när han träffar Michael snabbt avancerar i den kriminella världen och tappar kontakten med sitt ursprung.

Och så har vi Trevor. Michaels före detta partner. Fullblodspsykopaten som spenderat de senaste åren med att tillverka crystal meth ute i Blaine County.

Trevor är fantastisk. Helt oberäknelig. Snarstucken, illistig och samvetslös, men också riden av ångest, sentimentalitet och självhat.

Komplicerad.

Oväntad höjdpunkt

Min relation till honom kan sammanfattas med samma ord. Trevors explosiva manér är väldigt underhållande – tills det drabbar någon. Vi lär först känna honom i en scen där han sparkar han ihjäl en oskyldig biker. Några uppdrag senare torterar han nästan en annan karaktär till döds i vad som kan vara den mest motbjudande scen jag någonsin spelat.

Och så fortsätter det. Trevor mördar, säljer knark, köper strippor, förälskar sig i en mexikansk hemmafru som han också kidnappar, kläcker invecklade planer för att sno experimentella vapen från en säkerhetsfirma. Han är ett förvuxet barn som gör precis som han vill.

Trevor är med andra ord den första trovärdiga ”Grand theft auto”-karaktären; den första karaktären vars attityd går hand i hand med den ”frihet” spelen erbjuder. I ”GTA IV” fick jag huvudpersonen Niko Bellic att mörda hundratals vanliga människor. Hade själva karaktären tvingats konfronteras med de illdåd han utförde i min regi hade han antagligen tagit livet av sig. Trevor, å andra sidan, mår som en prins oavsett om han kastar sig ut från ett flygplan utan fallskärm eller skjuter ner alla i sin omgivning.

Om du inte räknat ut det än så är Trevor en spegel. Han representerar dig och mig – alla vi som någon gång spelat ”GTA” och gett efter för våra lägre instinkter.

De kanske inte insett det själva, men Trevor är Houser-brödernas stora satiriska mästerverk: en svidande lektion i självinsikt. Vad är vi för sorts människor som njuter av massmord och kaos? Vad säger det om oss att vi bär på en längtan att få döda, förnedra och förstöra?

Vilka är det egentligen som är psykopaterna?