”Kirby and the forgotten land” är en fet rosa kram som behövs
Publicerad 2022-03-28
Nog suger det inte tag i en för några maratonsittningar direkt.
Inte heller kommer det förgylla förfesten eller för den delen barnkalaset.
Men jag lovar att ”Kirby and the forgotten land” har förmågan att måla den gråa vardagen rosa när man som mest behöver det.
Är man på jakt efter ett spel med fängslande dialoger, mängder med val eller kanske en rejäl utmaning bör man titta bort. Stäng ner recensionen. Överväg inte ens demon.
Men vill man döda dötid pö om pö gör den här rosa bollen mer nytta än det snabbaste av wifi i någon sunkig kollektivtrafiksvardag. Och inte slösar han med tiden heller.
Jag kastas verkligen in i detta galet gulliga plattformsäventyr från hundradelssekund ett.
Handlingen kan förklaras på ett ögonblick och kan summeras med en mening: Ett maskhål har öppnat sig över ”drömlandet” och dess invånare, kallade ”Waddles”, har kidnappats – och det är ditt uppdrag att rädda dem.
Med det kör vi igång.
Suget tas till ny nivå
Det sker på klassiska Nintendo-toner på många sätt. Snabba, enkla banor. Stämningssättande, uppmuntrande musik. Välkomnande, gosig grafik. Och sen det där innovativa tänket som japanerna är i särklass bäst i världen på.
Kirbys förmåga att suga upp grejer och transformeras utefter dessa tas till en ny nivå. Det är simpla saker, som svärdfäktning, eldkastning, taggbollar och pistolskytte. Men man kan också, via en ny effekt som kallas ”mouthful mode”, svälja en kon för att gräva sig igenom sprickor, en bil för att blåsa igenom banor som om det vore GTA eller typ trappor och bokhyllor för att själv bli en del av pusslet som ska lösas.
Inte vassaste till Switch
Det är inte det vassaste plattformsspelet till Switch. Den konkurrensen är förvisso rätt mördande vid det här laget.
Men ”Kirby and the forgotten land” bjuder på mer variation än vad man tror vid första anblick.
Det handlar inte om banornas utformning, som trots 3D-aspekten är relativt linjära. Inte heller är det fienderna som, utöver genomtänkta bossar, alltid ändå bara smackas ner med basala attacker. Utan det är de där ovan nämnda transformationerna som gör att Kirbys förvandlingar, oavsett former, alltid passar som handen i handsken för vad som åläggs en.
Skakar leendes på huvudet
Omkring ett halvt dygn tar det att svälja kampanjen. Men det finns en munfull av småbanor och andra utmaningar med tider att slå som håller tävlingsdjävulen levande längre än så.
På vägen dit får jag också utveckla mina färdigheter genom de stjärnor jag samlar på mig, vilket då förstås triggar samlargalningen ett tag till.
Däremot faller det kort på spelkvällen med kompisen. Co-op-läget är tafatt, där andraspelaren, en bandana-klädd ”Waddle”, mest blir något bakbundet bihang eftersom kameran bara följer Kirby och vederbörande endast kan slå med ett spjut, och alltså inte svälja något av vad som faktiskt gör spelet roligt. Co-op skulle nog bara rekommenderas om man spelar med ett väldigt ungt barn eller en fullständig ”noob” som ändå inte begriper någonting.
Dessutom blir den annars så härliga grafiken ganska knottrig och lågupplöst på en fet tv.
Men i handhållet läge är det inga tveksamheter om vad detta är. Det är en fet jäkla gullig rosa kram som sväljer allt från en kvart till någon timme åt gången i den innovativa spelglädjens tecken. Och där sitter man själv och bara skakar leendes på huvudet, trots att man befinner sig på biogasbussen eller i något beigemålat väntrum en gråkall tisdagsmorgon medan nyhetsflasharna om ett potentiellt tredje världskrig vibrerar i ens andra hallhållna apparat.
Som jag har hört några säga nu om diverse saker: sånt kan behövas ”i dessa tider”.
