Förtjusande blandning av puls & strategi
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-17
Ruse
STRATEGI Quentin Tarantino har träffande beskrivit tv-kanalen Discovery som ”The Hitler channel” eftersom den, med några undantag, bara visar dokumentärer om andra världskriget.
Att spela spel ger alltför ofta samma känsla. Vid det här laget har vi sett det där kriget ur alla möjliga perspektiv. Uppifrån och bakifrån, ryskt eller amerikanskt. Med eller utan zombier.
”Ruse” gör det verkligen inte lätt för sig. Inte nog med att det är ytterligare ett spel som utspelar sig under andra världskriget. Det släpps också i en tid när spelandet av ”Starcraft II” – världens bästa rts – precis har kommit igång på allvar. Men i ”Ruse” är allt inte som det verkar.
Kameran sveper in över Normandies böljande fält och kullar. Sedan höjs blicken, långt, långt ut. Och plötsligt, där det för en sekund sedan låg ett fält med infanterister och tanks, står nu ett träbord med spelbrickor. I skuggorna bredvid bordet skymtar generalernas silhuetter.
Har man vant sig vid ”Starcrafts” snabba strider gäller det att ställa om. Här rullar tanks i sakta mak och infanterister tar minuter på sig att inta position. Det gör att man hela tiden måste tänka ett par drag framåt. Fullt utzoomat påminner spelet mest om brädspel som ”Axis & allies”, men snabbt rör man sig in på detaljnivå och direktstyrning av trupperna.
Men här finns också metaspelet som gett ”Ruse” dess namn. Förledande manövrar, finter och spioneri är nödvändiga nycklar till seger på längre sikt. Lockbeten kan skapas medan man förbereder sig för ett hemligt anfall från helt annat håll. I multiplayer är spelets kanske största behållning att genom list locka motståndaren in i en dödlig fälla.
Ruse är en förtjusande hybrid som kombinerar brädspelets strategi med pulsen från ett rts. Det är kanske ingen ”Call of duty”-dramatik vi bjuds på och kampanjen kommer inte att fånga någons intresse. Men det slår ”Hitlers lakejer” på Discovery vilken dag som helst.