Skjuter visuella portar med ett hagelgevär
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-30
Första intrycket av Resident Evil 5
Det första som slår en: det här känns precis som ”Resident evil 4”.
Kontrollsystemet är i stort sett intakt, Chris Redfield rör sig lika släpigt som Leon Kennedy, ljudeffekterna när man öppnar dörrar eller laddar om pistolen låter likadant.
Till och med de dåliga inslagen – som att man inte kan röra sig varje gång man drar sitt vapen – är bevarade.
Men ”Resident evil 5” är högupplöst och skjuter sönder portarna till den visuella framtiden med ett hagelgevär. Det är så snyggt och detaljerat att man häpnar.
Det andra som slår en är en snubbe med en spade.
Han är inte det minsta svart.
Capcom tycks ha tagit två steg för att dämpa debatten om hur lämpligt det är med ett spel där en vit man åker till Afrika och skjuter svarta zombies.
För det första är de virusinfekterade människornas hud i alla möjliga kulörer.
För det andra, den svarta kvinnliga kompanjonen Sheva.
Samarbetsläge
Sheva är dock långt mer än ett billigt alibi, under min halvtimme med spelet visade hon AI-kvaliteter som få andra spel kan matcha.
Övermannad av zombies undsatte hon mig i rätt lägen. När jag tog för lång tid på mig att sikta öppnade hon eld på egen hand.
Och hon tycks positionera sig därhelst hon anser det passar bäst. Chris och Sheva kan dessutom, i stort när som helst, byta vapen och ammunition med varandra.
Ändå är utmaningen intakt; zombierna är fler och ännu mer aggressiva.
Under nyckelpartier – som i en adrenalinpumpande och lång uppgörelse med en motorsågsman – tar Sheva ett steg åt sidan och överlåter utmaningen åt spelaren.
Men Shevas närvaro – i synnerhet när hon styrs av en mänsklig spelare i det nya samarbetsläget – väcker också en viktig fråga:
Hur mycket av skräcken kommer att återstå när en vän kan höra en skrika?