Ikon som åldrats med värdighet

Pac-man har sällan varit bättre än i Championship edition

PUSSEL Jag vet inte om det beror på att Namco fortsatt förädla sitt koncept genom decennierna eller att han var skallig redan från början, men på något sätt har Pac-man lyckats åldras med en värdighet som få ikoner kan konkurrera med. Trots att hans debut spelas än idag har den sett sig slagen flera gånger om av moderna derivat.

Hade du kunnat säga samma sak om Mega Man? Sonic? Eller ens Mario?

”Pac-man championship edition DX” är den senaste uppjackade versionen av originalkonceptet, med modifikationer som sovande spöken, slowmotion-effekter när man är nära döden, och bomber som får spökena omkring en att spridas som konfetti över spelplanen. Ju längre man spelar desto fler piller och frukter uppenbarar sig för att knapras upp medan man flyr från spökena i ett alltmer hisnande tempo. Kontrollen sitter som en formsydd smäck och inramningen är klädsamt retroflörtande.

Men det som verkligen får ”Pac-man championship edition DX” att lyfta är dess totala fokus på chicken races mot spökena. När man rusat förbi en serie sovande sådana bildar de plötsligt en färgglad svans bakom en, som om man spelade en psykedelisk nytolkning av ”Masken”. Får man sedan tag på ett specialpiller (vilket tack och lov är lättare här än i verkligheten) förvandlas denna svans till en enda lång spökbuffé som får poängräknaren att rassla sig hes. Det här kittlar samma nerv som att cruisa runt i ”GTA” och dra på sig så många polisbilar som möjligt – med skillnaden att man här tvärnitar, vänder om och äter upp dem.

Fortsätter Namco i det här tempot kommer nästa ”Pac-man” vara om så protagonisten sitter i rullstol och har stomipåse.