Pang på rödbetan

Kristofer Ahlström

Smygtitt på Call of Juarez: Bound in blood

För två år sen kröntes popkulturen av en gigantisk Stetson. ”3:10 to Yuma”, ”Jesse James”, ”Bury my heart at Wounded Knee” – det var revolvermän i varje filmruta.

Samma trend ser vi nu i spelvärlden.

Ur den flod av westerntitlar som sköljer över 2009 är ”Call of Juarez: Bound in blood” förmodligen det mest konventionella. För medan ”Damnation” fyller sin värld med väsande ångpunk och ”Red dead redemption” beskrivs som ett ”GTA IV” i klirrande silversporrar så är ”Call of Juarez” mest – tja, pang på rödbetan.

Spelet är en prequel till ”Call of Juarez” från 2007 – ett estetisktmästerverk som plågades av rörelsehindrade kontroller – med en förhandstitt på Ray McCall innan han blev en spirituell sexskjutare. Fokus ligger i stället på klassiskt Abel och Kain-dilemma med de två bröderna McCall som glider ifrån varandra.

De inledande scenerna från amerikanska inbördeskrigets fort skulle kunna vara från vilken standardshooter som helst: det är bullet time-dueller och ta över kulsprutenästen och skjuta kanon mot flodångare i en evig paragrafritt genom regelboken.

Det som räddar ”Call of Juarez” undan ledan är utvecklarnas målmedvetna sökning efter förändring. Här finns till exempel något så unikt som karaktärsutveckling. Bröderna går från att vara hyfsat rättskaffens soldater till att bli guldfebriga sheriffmördare. Spelet finkammar dessutom hela präriepanoramat för att variera miljöerna. Här finns vidsträckta fält, gruvschakt, småstäder och herrgårdar rakt ur ”Borta med vinden”. Här finns diligensfärder, regelrätta revolverdueller och lassosvingande mellan balkonger. Och ett löfte om en mycket stabil rival i kampen om årets Stetson.