Dyster glimt av Marios framtid

Tipping stars är på sin höjd en meditativ bagatell

PUSSEL Nintendo hänger med i svängarna som ett lik som släpas efter en kärra.

Så när de med det sjätte ”Mario vs Donkey Kong” i ordningen debuterar cross-buy-principen som resten av spelbranschen använt sig av sedan juraperioden kan man möjligtvis ursäkta det med att gamla jättar rör sig långsamt.

Men när de med samma spel ”innoverar” genom att återgå till den 2d-formel som kännetecknade serien för snart 10 år sedan är det svårt att känna någonting annat än uppgivenhet. Eller att utvecklarna bakom det verkar vara ett gäng mellanmjölkstyper som inte skulle kunna spränga några kreativa gränser om de så coachats av Oppenheimer själv.

Saknar nya idéer

Konceptet är förstås lika kräksgulligt som alltid: genom att putta på små urverksversioner av Mario och kompani med stylusen väcker man dem till ett kort litet liv som går ut på att traversera livsfarliga plattformsbanor i regnbågens alla färger. Sedan placerar man ut rekvisita som bjälkar, rör och hopptrampoliner för att få dem att klara sig över hinder och fallgropar. När det givna antalet minisar nått mållinjen transporteras man till nästa bana.

I sina bästa stunder är ”Tipping stars” en hyfsat meditativ pusselbagatell. Men mest kvardröjande är ändå känslan av att vi gjort just det här alldeles för många gånger förut. Nintendo verkar dessutom tro att det stora antalet banor (56 i kampanjen, ytterligare 24 i bonusvärlden, samt åtskilliga andra nedladdningsbara) är ett värdigt självändamål. Det är det naturligtvis inte. Särskilt inte när spelet konsekvent vägrar leverera nya smarta designidéer.

”Dricksa” andra spelare

Oavsett hur blekt det sjätte ”Mario vs Donkey Kong” känns går det ändå att ana en liten glimt av framtiden här, närmare bestämt i spelets verktyg för att skapa egna banor. Fast den ser å andra sidan allt annat än ljus ut.

Som undertiteln ”Tipping stars” skvallrar om spelar stjärnorna man samlar på sig under spelets gång en viktig roll: när man är klar med kampanjen och går online används dessa som ett slags social hårdvaluta. Man dricksar andra spelares verk med intjänade stjärnor och får i gengäld tillbaka dem om man själv lyckas skapa banor som andra gillar.

Ett litet helvete

Här tycker man sig genast ana vad Nintendo planerar för den påstådda community-festen ”Mario makers” onlinemiljö. Nämligen ett alldeles eget litet helvete. Systemet för att sålla i de långa raderna av användarskapat innehåll har nämligen havererat redan på planeringsstadiet. Här råder fullständig anarki och att hitta en riktigt bra bana känns görligt – på ungefär samma sätt som att vaska guld med tänderna gör det.

Nintendo kan således glömma att jag kommer att dela ut några fler stjärnor.

Annat än dem som mitt betyg lär få dem att se.

Jakob Svärd